Ett funkigt band repar i en lagom sunkig lokal i Ropsten. Samtidigt har en vispopsdröm nyligen besannats någonstans uppe under Söders takåsar. I city, från Kungsträdgårdens scen, hörs högljudda svängiga toner från ett femmannaband. Gadden har träffat studenter med en gemensam passion: musiken. Här berättar de om hur det går att kombinera studierna med en artistkarriär och sina tankar om framtiden.

Musiken är en kreativ frizon

I en lagom sunkig replokal i Ropsten möter Gadden fem musiker – fyra som studerar och en som forskar. Tillsammans utgör de bandet Funkadelica.

Text: Sara Sharifpour Foto: Karin Wåhlberg

Det är en sen onsdagskväll då vi möter Lovisa vid tunnelbanestationen i Ropsten för att bege oss till replokalen där Funkadelica ska träffas för första gången sedan sommaren. Vi tar oss upp till tredje våningen i en rivningsbyggnad som delas med ett antal andra band. Förstärkare och högtalare är utplacerade lite varstans och på ett bord står en imponerande samling tomma ölburkar. ”Ju fler öl desto bättre blir låtarna”, säger Lovisa.

Lovisa Hübinette är statsvetenskapsstudent vid Stockholms universitet, SU, och utgör tillsammans med lillasystern Clara, två gamla skolkompisar samt en forskare vid SU bandet Funkadelica. En dag i veckan tillbringar de i replokalen. Bandet bildades för snart ett år sedan i samband med att ett annat band splittrades.
Intresset för musiken började tidigt, då Lovisa och Clara började spela fiol tillsammans i sjuårsåldern. Lovisa gick så småningom vidare till gitarren medan de båda samtidigt sjöng i skolkören.

Lokalen är lagom sunkig, precis som man föreställer sig att en replokal ska vara. Två gamla soffor vid ena väggen, ett trumset i andra änden av rummet, mikrofonsladdar i en röra i mitten. Röklukten sitter permanent i sofforna. Det är ett litet rum vi befinner oss i och genom väggen hörs basen från ett av de andra banden som repar just nu.
Jag undrar om det inte lätt blir för mycket att kombinera heltidsstudier på universitetsnivå med att spela i ett band, men tjejerna håller inte med. Alla, med undantag för trummisen, är studenter vid olika lärosäten i Stockholm. Lovisa själv tycker inte att det är särskilt jobbigt att hålla igång bandet vid sidan om studierna och förutom Funkadelica spelar hon i ytterligare ett band. Att studera statsvetenskap innebär en massa läsande på fritiden, men det gäller att prioritera – och musiken är viktig, tycker Lovisa. Att spela musik skapar en kreativ frizon där hon får chansen att koppla bort studierna och bara slappna av.
– Det här är det enda stället där man kan koppla bort plugget, säger Clara som studerar till läkare vid Karolinska institutet.
Bandets första spelning ordnade de själva med hjälp av Facebook och till den hyrda lokalen Sugar bar dök det upp omkring 150 personer.   Musikens roll i framtiden är Lovisa inte säker på, hon tycker mest att det är kul att vara kreativ och att spela för människor.
Just nu vill bandet utöka sitt material innan de börjar leta upp nya spelningar. Tankar på att ge upp musiken finns inte med i planerna.

Innan vi skiljs åt börjar själva repet. Efter att ha testat systrarnas mickar räknar trummisen ner, ett två tre fyr. Det märks att bandet är lite rostigt efter sommarens uppehåll, och i början är det förvirrade blickar och skratt när någon hamnar efter. Stilen kan beskrivas som indie/funk och trots lite långa låtar fångas jag av den sköna rytmen.
Sakta börjar Funkadelica känna sig bekväma och efter en gammal låt provar de på en nyskriven.

Lovisa Hübinette

Ålder 25.
Född Nacka, Stockholm.
Studerar Andra terminen statsvetenskap. Har tidigare
studerat historia och socialantropologi.
Övriga medlemmar i bandet Clara Hübinette (vokalist) är läkarstudent vid Karolinska institutet, Maria Widén (keyboard) pluggar sjukgymnastprogrammet vid Karolinska institutet, Erika Parmsund (basist) läser genusvetenskap vid Södertörns högskola och
Rezwan Mohammed (trummis) forskar inom geologi vid Stockholms universitet.

Ärlig vispop om stora känslor

Emilia Österberg har länge drömt om en karriär som artist. Nu har hon precis börjat läsa på kulturvetar-programmet och samtidigt fått skivkontrakt.

Text: Jennie Aquilonius Foto: Vendela Qvist

Dova klanger från en blå akustisk gitarr. En djup och lite hes röst. Emilia Österberg sitter på en barstol vid fönstret i sin lägenhet med gammaldags dörrkarmar och utsikt över takåsarna på Södermalm. Fingrarna rör sig över strängarna och rummet fylls av ”Englandslåten” från skivan Mellan oss som släpps i november.
– Det känns roligt att äntligen få släppa en skiva och att samarbetet med bolaget fungerar bra. Jag har en klar bild över hur saker ska gå till och det kan vara svårt att hitta ett bolag som tar hela paketet utan att vilja ändra på för mycket. Som gillar och förstår det jag gör.

I våras sinade inspirationen. Emilia Österberg hade under några år jobbat extra inom bland annat äldrevården för överleva vid sidan av musiken. Hon var uttråkad och sökte till kulturvetarprogrammet för att bli stimulerad och få ett yrke att falla tillbaka på i den ekonomiskt osäkra artisttillvaron. Skivan, som då inte hade något bolag, var klar. Livet gick in i ett nytt skede.
– Tanken var att få idéer genom att plugga, läsa och vara inne i språket. På kulturvetarprogrammet uppmuntras studenterna att gå på teater, lyssna på musik och titta på konst.
Planen fungerade. Före programmet hade Emilia Österberg knappt skrivit något på sex månader. Efter tre veckor på utbildningen var den första låten redan under konstruktion.

Emilia Österberg är född i Lycksele och flera av hennes texter är influerade av naturen i norra Sverige. Ord om lila syren och andra blommor vävs ihop med de stora känslorna. Låtarna handlar ofta om relationer.
– Jag skriver om allt som kommer med livet. Om att bli ihop eller göra slut. Om vad vänskap är. För mig är det viktigt att låtarna känns ärliga och att människor kan känna igen sig.
Till Stockholm kom hon via folkhögskolan Visskolan i Göteborg. Där undervisades i sång, låtskrivande och scenframträdande med bland andra Lars Winnerbäck som gästlärare. Någonstans mellan scenen och lektionssalarna hittade Emilia Österberg rätt i vispopen. Winnerbäck visade att det gick att lägga stor vikt vid texterna, få med en stor dos gitarr och samtidigt göra låtarna svängigt popiga och kommersiellt gångbara.
Väl framme i huvudstaden gällde det att slå sig in på olika ställen för att få spela.
Du får det att låta enkelt i en svår bransch, var det lätt att ta sig fram?
– Nej, det har varit tufft och konkurrensen är hård. Det har ofta känts som att jag kämpar i motvind och ibland har jag undrat vad jag håller på med.

Att skivan släpps i november innebär nya möjligheter att synas och höras i kulturella sammanhang. Plugget får anpassa sig efter det. Om Emilia Österberg inte kan försörja sig genom musiken hoppas hon att studierna ska leda till en sysselsättning inom kulturbranschen, kanske som projektledare eller musikeventarrangör. Men musiken kommer i första hand.
– Jag älskar musiken. Att få stå på scen och uppträda, den uppmärksamhet det ger. Timmarna innan kan vara jobbiga, då mår jag inte särskilt bra. Men det ger en kick att gå upp och spela. Att sjunga för människor som får uppleva känslor. Det är ett fint möte.

Emilia Österberg

Ålder 28.
Aktuell Med skivan Mellan oss på Granat Records..
Genre Vispop.
Studerar På kulturvetarprogrammet.
Förebilder Luka Bloom, Tallest Man on Earth och Yasmin Levy.

Svårt att hitta tid för musiken

Klingande melodier ekar från Kungsträdgården en sen eftermiddag den första september. Det är bandet Come on like Gangbusters som har intagit scenen.

Text & foto: Derya Aktas

Det indie-, rock- och popbaserade femmannabandet öppnar med högljudda svängiga toner, publiken klappar händerna och det ruggiga höstvädret är som bortglömt.
Bandet, som är vana att spela i mörka och trånga klubblokaler, spelar åtta låtar på Kungsträdgårdens stora scen. I centrum står gitarristen, vokalisten och studenten Jonas Tornberg, vars lockiga hår passar bra ihop med den medryckande musiken.

Några dagar senare sitter Jonas i kaféet utanför biblioteket på Stockholms universitet, SU.
– Spelningen gick bra, även om det inte var så mycket publik. Men å andra sidan så uppfattas 50 personer som mycket i en trång klubblokal, till skillnad från 50 personer på ett stort ställe som Kungsträdgården, säger Jonas.
Bandnamnet Come on like Gangbusters för kanske tankarna till det amerikanska radiodramat Gang Busters från 1930-talet, men för Jonas och bandet har det snarare kopplingar till jazzmusik.
– Eftersom ingen i bandet har engelska som modersmål så kan jag tänka mig att det kan finnas olika tolkningar av namnet. Men den tolkningen vi snarare har tänkt har kopplingar till jazzmusiken, där uttrycket ”vi spelar det här musikpartiet som en Gang Buster” är återkommande. Och det handlar om att spela fullt ut med mycket energi och vi uppfattar oss själva som väldigt energiska, säger han.
Radiodramat Gang Busters inleddes alltid med högljudda ljudeffekter vilket gav upphov till den amerikanska frasen ”Come on like Gang Busters”, därav bandnamnet. Men egentligen tycker Jonas att namnet är för långt.
– Bara Gangbusters kan vara ett alternativt bandnamn. Vi släpper snart en EP, så vi måste bestämma oss, säger Jonas.
När Jonas inte repar eller spelar med bandet läser han engelska med målet att kunna arbeta som översättare. Efter en utdragen beslutsprocess om studier och yrkesval så bestämde han sig för att studera engelska på SU.
– Jag har två vänner som läst till översättare på SU som båda trivdes, säger han.

Även om musiken är viktig för Jonas är det svårt att ha råd att ägna sig åt bandet på heltid, och att kombinera en musikerkarriär med studier är inte heller alltid helt lätt.
– Det svåraste är att få tiden att räcka till. Jag har alltid fokuserat på musiken, men det tar extremt mycket tid om man vill bli etablerad och man kan inte försörja sig på bara bandet, då måste man också ägna tid åt annat man tycker om. Eftersom vi är oetablerade så är de cirka 10–20 spelningar vi har per år relativt bra, men de drar inte in tillräckligt med pengar för att bandet enbart ska kunna försörja sig på det, säger han.
För att ytterligare komplicera ett redan pressat schema så jobbar Jonas dessutom vid sidan av studierna som bandbokare för Fight Club, där han brukar boka in band till Allhuset vid Stockholms universitet.
– Jag vet inte om jag har tagit mig vatten över huvudet ännu, med bandrepetitioner, jobb och studier. Men som framtidsplanerna ser ut just nu så är målet ändå att bli översättare, avslutar Jonas.

Jonas Tornberg

Jonas Tornberg
Ålder 27.
Bandet bildades 2008.
Första EP:n ”Det är tänkt att den ska komma ut i november”.
Studerar Går just nu sin första kurs på tolkutbildningen, men har ingen plan om vilken linje han inriktar sig på, och vet inte heller när han blir klar.
Lyssnar på Gärna band som The Libertines och The Kinks.
Antal inspelade låtar Antal inspelade låtar.