I bästa fall leder den till jobb efter studierna. I värsta fall till frustration och ångest. Politiker, fackförbund och studenter verkar i alla fall vara överens om att praktik är ett bra sätt att ta sig in på arbetsmarknaden. Gadden har träffat tre studenter med helt olika praktikerfarenheter.

Text: Johan Rönnblom

Illustration: Gustaf Öhrnell

– Ja, vi har sjukt fin utsikt, säger Carl Fridh Kleberg och tittar ut över Stockholm mellan de båda enorma t:na i loggan innanför fönstret. Framför honom står en liten kikare, om man vill titta närmre på Skeppsholmen eller kanske någon av Gröna Lunds attraktioner. Carl jobbar heltid på Tidningarnas Telegrambyrå, TT. Med eget skrivbord i den stora kontorsbyggnaden bredvid Katarinahissen. Här har han nu varit i lite mer än ett och ett halvt år, det första halvåret som praktikant.

Carl har pluggat journalistik på dåvarande institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, vid Stockholms universitet. Han säger själv att han har haft ”väldigt mycket tur”. Det är inte alltför vanligt att få en fast heltidstjänst direkt efter studierna. Speciellt inte som journalist i huvudstaden.
– Kompisar som är betydligt äldre, och har jobbat inom yrket länge, varnade att jag skulle bli arbetslös så fort utbildningen tog slut, säger Carl.

Om det inte vore för praktiken skulle situationen kanske se ut så. Praktiken blev hans biljett in i branschen – och till drömjobbet.
– När jag började här i augusti 2010 så var det svårt att föreställa sig att jag drygt ett år senare skulle stå i Tripoli och titta på ett hav av människor som firade ett uppror mot en diktator! utbrister Carl och pillar lite på den gröna kepsen som hänger vid hans skrivbord – en souvenir från Nordafrikaresan i höstas.

Stor efterfrågan – litet utbud
Praktik är en del av högskolornas så kallade samverkan. Samverkan med arbetsmarknaden för att vara mer specifik, eller ”det omgivande samhället” som det heter på papper. Högskolornas samverkan ska, enligt ett av de övergripande målen i Bolognaprocessen, bidra till studenters ”anställningsbarhet”.

Trots det har var fjärde student i Sverige ingen kontakt alls med arbetslivet under sin utbildning. Alltså ingen praktik, inga gästföreläsare, inga studiebesök – ja, ingen samverkan alls. Det visar en undersökning som Tjänstemännens centralorganisation, Svenskt Näringsliv och det fackliga samarbetet Tria gjort bland 12 000 studenter i landet. Sju av tio svarade i undersökningen att de vill ha praktik – men bara fyra av tio erbjuds praktik på sin utbildning.

Sveriges akademikers centralorganisation, Saco, kom förra året med en rapport som visade att 20 000 akademiker i åldrarna 20 till 30 år var arbetslösa i mars 2010. Saco argumenterar i rapporten för att det är viktigt att lärosätena samverkar mer och bättre med arbetslivet. De anser bland annat att alla studenter som läser mot en kandidatexamen, även de som själva kombinerar en examen av fristående kurser, ska erbjudas en praktikkurs. Frågan har även drivits av Miljöpartiet, Svenskt Näringsliv och diverse studentorganisationer.

Carl Fridh Kleberg Foto: Pontus Nilsson

Ingen ordentlig handledare
För Carl fungerade allt bra både innan och under praktiken. Men alla har inte lika mycket tur.

Jonas Johansson, som egentligen heter något annat, studerar till lärare. Han går kombinationsprogrammet på lärarutbildningen, en utbildning som både leder till en masterexamen och en lärarexamen. I höstas gick han ut på sin andra praktikperiod, eller VFU – verksamhetsförlagd undervisning – som det heter på lärarutbildningarna. Det skulle bli den sista. Nu måste han göra om den praktiken.

Lärarstudenter gör samtliga VFU-perioder på samma skola. Stockholms universitet, SU, har så kallade partnerområden. Det betyder att lärosätet har avtal med de flesta kommuner i länet om att de ska ta emot studenter och placera dem på olika skolor. Det är den VFU-ansvarige på kommunen som tilldelar studenten en skola och utser en handledare. Vilken kommun studenten hamnar i bestäms dock av VFU-sekretariatet på SU.
– Jag hade haft en kortpraktik på samma skola innan och då funkade allt bra. Jag såg fram emot att komma tillbaka dit, säger Jonas.

Inför kortpraktiken fick han reda på skola och handledare två dagar innan praktiken började – enligt VFU-handboken för studenter, handledare och kommunansvariga ska plats och handledare tilldelas minst två veckor innan start. Det är då tänkt att student och handledare ska träffas och i lugn och ro göra upp en praktikplan.

Inför den längre praktiken i höstas fick han sin handledare två veckor efter praktikstart. Det var då problemen började.

Jonas ska bli lärare i spanska och samhällskunskap. Den första praktiken var enbart som spansklärare, denna gång skulle det vara i båda ämnena. Problemet var att han bara fick en handledare i samhällskunskap, men ingen i spanska. Väl ute på skolan fick han reda på att han skulle hålla lektioner i samhällsekonomi. För att vara behörig att göra det så ska man ha läst nationalekonomi. Det har inte Jonas gjort.
– Jag blev utsläppt för tidigt på praktik helt enkelt, jag skulle behövt minst 15 högskolepoäng nationalekonomi.

Problemet med spanskhandledare löste han själv. Han raggade helt enkelt upp en lärare på skolan.
– Men den läraren var otroligt stressad och tackade nog bara ja till att handleda mig för att vara snäll. Egentligen hade han inte tid. Det hände gång på gång att han sprang ärenden under lektionstid och satte mig att ”vakta” klassen.

Att auskultera, att studera hur läraren jobbar och lär ut, är en viktig del av VFU-utbildningen. Det är dock svårt att göra om läraren inte är i rummet, som Jonas uttrycker det.

Efter två veckor tröttnade Jonas, praktiken gav bara stress och ångest. Han hoppade av.

Att ordna praktiken själv
Jonas hade otur med sin praktik och Carl hade tur med sin. Men för vissa är det en ickefråga. Många kandidatprogram har ingen praktik alls. Så var det för Emilia Wikström Melin som i stället fixade egen praktikplats.

Emilia jobbar i dag som ledningssekreterare på Stockholms universitets studentkår, SUS. Hon har pluggat statsvetenskap på kandidatnivå i Örebro. Men i den utbildningen ingick ingen praktik alls.
– Jag skulle ha velat haft praktik då. Kanske inte en hel termin, men det skulle varit bra att ha haft en halv termin i alla fall. För att bättre fatta vad det handlar om, säger hon.

Fackförbundet Juseks senaste arbetsmarknadsundersökning visar att hela 73 procent av alla nyexaminerade jurister, statsvetare, systemvetare och ekonomer inte hade någon praktik alls under sin utbildning. Det är rekordlåga siffror.

Samtidigt svarade 61 procent av studenterna som haft praktik att den på ett eller annat sätt bidrog till att de fick sitt första jobb.

Efter kandidatexamen i Örebro sökte och fick Emilia praktik i Bryssel på regionkontoret för Örebro, Gävleborg och Dalarna.
– Jag gjorde den praktiken delvis eftersom jag inte hade någon praktik på utbildningen, för det räcker inte att man är duktig. Speciellt som statsvetare, där kan det vara svårt att få jobb om man inte har arbetslivserfarenhet.

Efter 18 veckors praktik i Bryssel åkte hon hem till Sverige igen, sökte jobb men fick inget napp. Så hon flyttade till Stockholm och började läsa masterprogrammet i statsvetenskap på SU i stället. Där ingick det dock praktik. En hel termin till och med. Den terminen praktiserade hon på Landsorganisationen i Sverige, LO.

Olika vägar
Hur praktikansökningen går till skiljer sig mellan olika utbildningar. Emilia fick söka sin praktik på masterutbildningen helt själv, Jonas blev tilldelad sin och Carl fick söka fyra praktikplatser från en färdig lista.

På JMK söker studenterna sin praktikplats via institutionen. Studenterna får inte höra av sig själva till redaktionerna när de väl lämnat in sina fyra val.
– Det kan bli väldigt frustrerande för vissa. När du inte får höra av dig och påminna eller fråga om de ens fått brevet från skolan, säger Carl.
Det händer att inget av alternativen hör av sig. Då måste studenten skicka ett brev till samtliga och tacka nej till platserna – fastän de inte fått något svar. Först därefter får de välja fyra nya alternativ.

Lärarstudenten Jonas kommer att prata med VFU-sekretariatet och försöka se till att hamna i en annan kommun när han gör om praktiken. Sekretariatet kan vid särskilda skäl säga ja till önskemål.
– Men jag kommer inte göra någon praktik nu i vår. Det orkar jag inte, säger Jonas med en djup suck.

Han har nu bestämt sig för att byta inriktning och i stället bli lärare i engelska utöver spanska. Kanske även i franska. Samhällskunskap har han fått avsmak för.

För Emilias del gick det bra att fixa praktikplatsen på LO själv, men hon skulle velat ha mer hjälp och uppföljning från utbildningens sida. Den enda hjälpen hon fick var en introduktionsföreläsning på en timme.

Emilia Wikström Melin Foto: Johan Rönnblom

Anställning och goda meriter
Att engagera sig i kåren eller i föreningslivet är ytterligare ett sätt att komma in på arbetsmarknaden och få bra kontakter, menar Emilia. Under studietiden i Stockholm engagerade sig hon i Socialdemokratiska studentklubben och kom på så vis in i kårpolitiken. Förra verksamhetsåret satt hon i styrelsen för SUS. Sedan juni 2011 jobbar hon heltid på kåren, men är inte politiskt tillsatt.

Vad som händer framöver är osäkert. Emilia är nominerad från SUS till vice ordförande på SSCO, Stockholms studentkårers centralorganisation, som tillsätts i maj.
– Det är kanske lite bortskämt att säga, men jag tänker inte ta vilket jobb som helst till hösten – då skriver jag hellre uppsats så att jag kan plocka ut min masterexamen, säger hon.

Carl hade turen att efter praktiken få ett vikariat på TT. Därefter fick han sin nuvarande heltidstjänst när en av reportrarna gick i pension. Med gällande turordningsregler hade Carl lyckats få drömjobbet som utlandsreporter – knappt ett år efter examen.
– Det är en kombinerad skräck och glädje, att någon typ kommer att ångra att de anställde mig. Men nu har jag fast anställning och trivs väldigt bra. När jag sökte praktik så fanns det inget annat ställe jag hellre skulle vilja jobba på än TT – så känner jag fortfarande!