Förr sa man om något som fungerade bra att det ”går som tåget”. I takt med att problemen i tågtrafiken ökat är det ett uttryck som hörs allt mer sällan. Vad hände? Hur förvandlades den svenska tågtrafiken till tågkaos?

Text: Moa Greitz
Illustration: Tanja Metelitsa

Det var 1988 det började. Förfallet. Det är de  ense om – Ulf Adelsohn, tidigare styrelseordförande för SJ, och Mikael Nyberg, författaren till boken Det stora tågrånet. I april 2011 meddelar Adelsohn att han avgår från sin post på SJ eftersom han och ägaren har olika uppfattningar om hur man bör driva järnvägstrafik. Adelsohn förklarar att uppdraget från Sveriges riksdag och regering är vinst, inget annat krav finns än lönsamhet, medan han själv ser på järnvägen även som “en nationell nyttighet” och “ett statligt ansvar.”
Det kan tyckas märkligt att en moderat politiker med faiblesse för fri konkurrens uttrycker sig så. För att förstå bakgrunden är Det stora tågrånet (Karneval förlag 2011) utmärkt läsning. Genom intervjuer, egna analyser och historiska tillbakablickar visar Nyberg hur utförsäljning, konkurrensutsättning och vinstintressen inom järnvägen lett till ett kortsiktigt tänkande där ansvar bollas runt bland det virrvarr av aktörer som verkar på marknaden. Där säkerheten satts åt sidan, byråkratin ökat och där yrkeskunnande och erfarenhet blivit överflödigt, ja till och med icke önskvärt.

1988. Det var året då banverket skildes från SJ. Förödande. Enligt Adelsohn eftersom det är oerhört svårt att driva en produktionsprocess utan att ha tillgång till hela processen. Enligt Nyberg eftersom införandet av denna beställar-utförar-modell ledde till att den tidigare myndighetskulturen fick ge vika för marknadens mekanismer. Kundrelationer och kontrakt blev det som gällde, i stället för det allmännyttiga uppdraget. Ända sedan järnvägens barndom var det just detta som befarats. För att inte gå samma väg som skräckexemplet England, där järnvägen drevs av privata aktörer, tog svenska staten allt eftersom kontrollen över järnvägen och 1936 års järnvägskommitté slår slutligen fast att “… intet enskilt intresse bör få hindra ett rationellt ordnande av landets järnvägsnät”.

Ett halvt sekel senare hade dessa varningens ord uppenbarligen alldeles fallit i glömska, och det mest slående i Det stora tågrånet är beskrivningen av den ineffektivitet som råder i dag. Hur helhet och samordning har ersatts av fragmentering och konkurrens. Hur verkstadshallen i Nässjö hyrs ut till tre företag samtidigt. Hur det blir bråk om verktyg och utrymmen. Hur de till slut får rita streck på golvet för att markera företagens revir. Hur Tc-lok (snöplogs-lok) mitt under snöstormarna vintern 2009/2010 hyrs ut av en självständig resultatenhet på banverket som draglok till ett privat godsföretag, allt medan spår snöar igen i hela Sverige. Hur ett stort förråd i Tomteboda läggs ner och skrotgubbarna ringer och undrar om det verkligen är meningen att så fina verktyg och komponenter ska skrotas. Ja, får de till svar. Allt material som i bokföringen är avskrivet saknar ju värde.
Det här är bara några av många exempel i boken som pekar på hur svinn och ineffektivitet uppkommer då varje enskild aktörs ekonomiska vinst är överordnad helheten – en fungerande tågtrafik. Ytterligare en konsekvens som Nyberg pekar på är hur mängder av kunskap och erfarenhet har försvunnit från järnvägen. De med kunskap är nämligen dyrare. De finner sig inte heller i att man tummar på säkerheten och de har synpunkter på vilket arbete som bör prioriteras och hur det bör göras. Kort sagt, de är besvärliga.

Det stora tågrånet är en sorglig berättelse, och dessvärre inte unik. Otaliga vittnesmål finns om en liknande utveckling inom hela välfärdssektorn. Men om den väg som man nu slagit in på är så dålig, varför har man gjort det? Ibland gnager en liten tanke i mig; tänk om alla de som ser det vansinniga i hela projektet missat något väsentligt? Tänk om det verkligen i slutändan leder till något bra, bara det införs ännu fler regleringar och kontroller?
Men hur reglerar och kontrollerar man bort den inbyggda, ofrånkomliga målkonflikt som framkommer så tydligt i Det stora tågrånet? En målkonflikt som Railtracks VD Gerald Corbett erkänner efter att 31 personer dött i en tågolycka utanför London 1999: “Det finns en motsättning mellan aktieägarintressen och samhällsnytta. Det enda sättet för oss att gå med vinst är att inte göra det vi borde göra för att förbättra järnvägen”.