Inga fler långa tågresor fram och tillbaka mellan Skåne och huvudstaden varje vecka, det räcker nu. Efter sex år i Lund är Tiina Rosenberg tillbaka på hemmaplan, i Stockholm och på musik- och teatervetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet.

Text och foto: Åsa Secher

Onsdagen den 15 februari är det exakt två veckor sedan hon flyttade in på sitt kontor i humanistvillan på Frescati. Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap, har precis varit och köpt en ny lampa och ett chockrosa pennställ till sitt skrivbord. Sakta men säkert börjar hon komma i ordning i det rektangulära rummet. På väggarna hänger inramade affischer, plakat, minnen. Den ena långsidan är helt täckt av bokhyllor, fyllda med böcker och VHS-kassetter.

Det är sex år sedan hon lämnade Stockholm för Lund och teatern för genusvetenskapen, men för ett och ett halvt år sedan tog hon tjänstledigt för att arbeta som gästprofessor och prefekt vid filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet. Nu är hon tillbaka på heltid inom teatervetenskapen. Pendlingen var kul så länge det fungerade, sen var det inte lika roligt längre.

– Att pendla är en egen historia. Du är hela tiden i rörelse och det är kul, det känns som att du upptäcker nya saker och är ute på äventyr. Men när åren går är det inte lika spännande längre, säger hon och fortsätter:

– Om jag säger så här, jag skulle kanske inte själv anställa en pendlare.

Till en början hade hon fasta tider i Lund. Kunde vara hemma i Stockholm i sammanhängande perioder. Men efter tre år försvann de fasta tiderna. Vissa veckor fick hon åka fram och tillbaka till Lund flera gånger, var och varannan dag.

Och när vintern kom och tågtrafiken övergick i tågkaos satt Tiina Rosenberg fast på spåren mitt i natten, tidiga morgnar, sena kvällar. Tiden sprang iväg.

– Det går utmärkt att jobba på tåget om du är pigg och det är på dagtid. Mitt i natten går det inte. Dessutom är alla trötta, hysteriska och frustrerade när man sitter fast.

– Jag tror att alla pendlare kommer in i någon slags tidsrytm, en tidsaxel, och till slut börjar man tänka ”ska jag sitta på ett X2000 hela mitt liv”?

Färdigrest

Hela tiden får hon inbjudningar om att komma och föreläsa på platser runtom i hela landet. Men efter sex år som pendlare har hon tagit beslutet att inte resa inrikes. Inte på vintern i alla fall. Den kvoten är fylld.

Samtidigt funderar hon på om människor väljer att bli pendlare i perioder när det finns ett behov av att fundera på livet, men att även det går över efter ett par år. Som pendlare blir du ganska snabbt vad Tiina Rosenberg kallar en tågvärsting. En sådan som fixar sittplats fastän att det egentligen inte fanns några. Som förstår att det är viktigt at äta när chansen ges, vem vet när den kommer igen? En sådan som gömmer sig under en stor halsduk och somnar på beställning och vaknar som av en inbyggd väckarklocka i Södertälje, strax söder om Stockholm.

– Som pendlare är du inte lika nyfiken på dina omgivningar, du sitter inte och tittar ut över landskapet, du skärmar av, stänger in dig.

Att känna sig hemma

Men pendlingen och det praktiska är inte hela sanningen bakom flytten tillbaka till Stockholm. Tiina Rosenberg saknade teatern och teatervetenskapen. Och att känna sig hemma, i staden och med ämnena. Centrum för genusvetenskap i Lund tillhör den samhällsvetenskapliga fakulteten, till skillnaden från teatervetenskapen i Stockholm som tillhör humanistiska fakulteten.

Omgiven av samhällsvetare i stället för humanister kunde hon ibland känna sig lite bortkollrad, känna att hon inte hängde med i alla samtal när det berörde ämnen som hon inte har arbetat med. I humanistvillan är det lättare, här känner hon alla, är bekant med alla ämnen.

– Vill jag ta reda på något kan jag bara lyfta luren till någon som jag känner och som vet vem jag är och säga hej det är Tiina. Kontaktnätet blir bredare och lättare. Men å andra sidan, om du alltid är på samma ställe finns såklart risken att man tröttnar. Testar du något nytt så håller du dig på alerten, för att du måste för att hänga med.

Studenter överallt

Det är också stor skillnad mellan Lund och Stockholm. I Lund är universitetet staden, till och med ännu mer än i Uppsala, enligt Tiina Rosenberg. Allting i Lund kretsar kring universitetet.

– Överallt är det studenter som cyklar med dufflar och stora halsdukar, det är bara att låta filmkameran rulla. Du vet på en gång att du är på akademisk mark, utan att någon behöver berätta det för dig.

I Stockholm ligger universitetet utanför stadskärnan, lite vid sidan av, och är ”en grej bland mycket annat” som Tiina Rosenberg uttrycker det. I Lund överskuggar universitetet allt och studenterna tycker om det. Men för en medelålders professor är det inte lika odelat positivt med den studentikosa miljön.

– Vad gör jag på kvällarna? Alla ställen är fulla av studenter, och det är kul och trevligt, men jag är inte student.

En smula nostalgi

Det har bara gått ett par veckor sedan den permanenta flytten tillbaka till huvudstaden. Tiina Rosenberg verkar nöjd. Men efter sex år på Lunds universitet finns det också saker hon kommer att sakna. Som vardagssamtalen om livet med kollegorna på Centrum för genusvetenskap. Och studenterna, som i Lund ofta var en rolig blandning av svenska och danska studenter. Att danskarna söker sig över sundet för att läsa genus tror Tiina Rosenberg har med den danska politiken att göra, att genusvetenskapen har blivit hårt åtgången av tio år med Dansk Folkeparti som regeringens högra hand.

– Efter många år tillsammans i Lund är det klart att det blir ett nostalgiskt ögonblick. Men det går bra för Centrum för genusvetenskap och det är jag glad för. Jag tror att det är en stark kandidat till att bli en stark och inflytelserik forskningsmiljö.

Fakta Tiina Rosenberg

• Teatervetare och genusforskare. Sedan 1 februari 2012 professor i teatervetenskap vid Stockholms universitet.
• Tidigare professor vid Centrum för genusvetenskap vid Lunds universitet.
• Var med och grundade partiet Feministiskt initiativ 2005.