Under några dagar har jag sysslat med den värsta hemtenta jag någonsin haft. Underförstått har jag spenderat mycket tid på Facebook och andra sociala forum. Jag har uppfattat hur en funderar på att börja röka, hur en annan försöker rosta fiskpinnar, hur en tredje gått med i ett religiöst samfund för att få en studentlägenhet. En har lagt upp en fräsch bild på sig själv med sin nya frisyr, en annan har fått en ingivelse och uppvisar stolt sin spontant inköpta skitbil. Trots min totala isolering är jag alltså fullt uppdaterad. Skön lösning.

Men jag träffade faktiskt en människa för några dagar sedan och vår konversation såg väl ut som vanligt, såsom man alltid snackat skit, såsom man alltid oljat sin vänskap. Eller?

”Jag har gått med i ett religiöst samfund”, sade han.
”Ja, jag  såg det på Facebook. Det är förjävligt”, svarade jag.
” Men hörde du om Henrik då?”
”Ja, stackarn”.

Man märker att vi befann oss i samtalets efterbörd, bland följdfrågor och återskapade reaktioner, eftersom de stora händelserna redan hamnat på Facebook och således tagits in av vännerna. Samtalet saknade klimax med höjdpunkter och överraskningar. Istället för att någon berättar att hon trappat upp träningen kan konversationen börja med en följdfråga på statusuppdateringen som behandlar den upptrappade träningen.

”Vem köpte tavlan?”, ”Varför jobbar du plötsligt så mycket?”, ”Hur gick det med den där tentan?”
Jo, åt helvete. Jag skev ju det i kommentarsfältet.

Ibland ringer jag min mamma bara för att bli lite överraskad för en gångs skull. Hon har lärt känna sin tremänning. Han gillar boule och släktforskar.