”Låten hade integritet, blev som en egen person. Ointaglig. Den satte formen för resten av skivan. Jag gillar att jobba konceptuellt, som med
ett album.”

Text: Jennie Aquilonius
Foto: Vendela Qvist

Röda och blå trummor. En sjuk pappa som väcker oro. Det var under en tung men samtidigt kreativ tid som Samson for president, eller Martin Bejarano Wahlgren som han egentligen heter, skrev soulskivan Papas Old Piano som släpptes i början av februari.

Han sitter tillbakalutad i den gröna soffan i lägenheten i Gubbängen som får agera både bostad och studio. Till vänster står ett piano, i hörnet en kontrabas. Vännen och producenten Mikael Norinder kommer in genom plastdraperiet som skiljer vardagsrummet från hallen. Säger att diskussionerna runt den nya skivan varit många. Att de ofta pratar om olika ljud som färger. Diskuterar om de ska använda blå eller röda trummor.
– Blå är kallare, mer markanta och utstickande. Som dansk design, säger Mikael Norinder.
– Röda är mjukare, jordnära. Mer trä och 1800-tal, fyller Martin Bejarano Wahlgren i.

De avbryter varandra, fyller i den andres oavslutade meningar. Martin Bejarano Wahlgren låter associationerna flyga i väg, drar in sin pr-kille och Gaddens fotograf i samtalet, frågar vad de tycker.

För att inte fastna i en identitet och stagnera läser han, vid sidan av musiken, socialantropologi vid Stockholms universitet. Fascineras av tankar som går emot samhället och hur vi ser oss själva.
– Det är också ett av universitetets mest samhällskritiska ämnen. Sedan har jag alltid drömt om ett stort skägg, och det har alla gamla socialantropologer. Det är hårdvaluta för dem.

Pappan, pianot och en konstnär i sovsäck
Albumtiteln, Papas Old Piano, kommer från en händelse med Martin Bejarano Wahlgrens pappas gamla piano. Det är 1990-tal och pianot står i familjens vardagsrum. Varje söndag, efter att han har druckit kaffe och läst tidningen, brukar pappan spela klassisk musik.
– Pappa forskar om malaria men hade nog helst varit trädgårdsmästare eller musiker, men det skulle han aldrig erkänna.

Pianot blir gammalt och går inte längre att spela på. Det står länge och samlar damm eftersom pappan vägrar slänga det. Tills han en dag i mitten på 2000-talet tar beslutet. Pianot är för tungt för att far och son själva ska kunna bära ut det. I stället tar de varsin yxa och hugger instrumentet i flisor.
– Det var både smärtsamt och symboliskt. Året efter blev pappa sjuk i en oförklarlig, dödlig sjukdom.

Livet blir blått. Hårt och sterilt. Sjukhuskänslan lägger sig likt en grumlig sörja på tillvarons botten. Det är under den här tiden som Martin Bejarano Wahlgren börjar skriva Papas Old Piano.

Tillsammans med Mikael Norinder skriver han spelar in och producerar skivan i studion, som vid den här tiden ligger i Rågsved och som de delar med vännen och konstnären Lucas Peña. De bor i lägenheter ovanför och bredvid studion. Kommer varandra närmare. En sådan närhet som bara uppstår när två personer kliver upp samtidigt, jobbar ihop, sitter kvar efter att musikerna har gått hem. Ser en film. Äter. Röker. Ligger uppe och pratar om ­nätterna.
– Vi pratade om livet. Om att förlora människor som står en nära. Ångesten och sorgen kring det.

Studion fylls med musiker och Lucas Peñas konstnärsvänner. En målare berättar om sina tavlor som före­ställer gula ägg och som är en manifestation mot den svenska vapenhandeln. En annan sover berusad i en sovsäck bredvid en flaska rom. De sitter ofta uppe och pratar om kvällarna.

Konstnären i sovsäck berättar en kväll om sitt måleri. Om att befinna sig i ett fritt kreativt flöde, utan regler för skapandet. Efteråt sätter sig Martin Bejarano Wahlgren vid pianot. Ut kommer titelspåret, Papas Old Piano, den första låten på skivan.
– Låten hade integritet, blev som en egen person. Ointaglig. Den satte formen för resten av skivan. Jag gillar att jobba konceptuellt, som med ett album. Särskilt nu i Spotifys, radions och singelns tid. En skiva blir som en resa. Det finns en röd tråd genom låtarna och saker får tid att växa fram.

Han skriver och skriver med snurrande tankar. Filtrerar intrycken, gör dem till uttryck. Trots den tunga tiden har skivan en positiv dimension. En strävan mot att saker ska bli bättre.
– Det finns ett sådant spår i de flesta av låtarna. Att det går att vända en situation även om den känns osäker. Att vi måste våga tro att det går. Det är en andlig skiva och det känns bra. Det är skönt att den är klar, att den här epoken är över.

Till slut hittar läkarna en behandling som fungerar och pappan överlever. Hälsan är mer stabil och rädslan för att han ska försvinna har lagt sig.
Samtidigt som Papas Old Piano blev klar skulle Lucas Peña flytta och killarna kände också att det var dags att gå vidare och skaffa en större studio.

Soul och falsett
Soulen hittade honom i en andrahandsskivbutik på
S:t Eriksgatan i Stockholm. Martin Bejarano Wahlgren var 16 år. Känslor var något obekvämt och han strävade hårt efter den maskulina rollen. Lyssnade på rock, flörtade med soul och hiphop. Mannen som arbetade i butiken satte på Voodoo, en inom soulvärlden mytomspunnen skiva av artisten D’Angelo, på högsta volym. Klappade honom på axeln, sade ”det här är bra för dig”.
– Jag blev nyfiken. Gillade att det var en snubbe som sjöng i falsett, som kom undan med att vara känslosam. Jag tror folk ofta associerar hiphop och soul med något farligt, en maskulin person med en pistol i kalsongerna. Snubbar rappar och tjejer sjunger. Det är tråkigt att många väljer könsstereotypa uttryck. Men Voodoo-skivan hade bredd.

Namnet han valt som soulartist, Samson for president, kommer från en biblisk figur vars kraft satt i håret. Samson fick sitt hår avklippt av kvinnan han älskade, och dödades.
– Vi lade till ”for president” eftersom politiker då hade infört en lag om att det bara var politiska affischer som fick sättas upp var som helst i Stockholm. Alla andra var tvungna att slåss om de fåtal platser som fanns för bland annat kultur. Sedan har åren gått och namnet blivit kvar.

Martin Bejarano Wahlgren

Ålder 25. Aktuell Med andra skivan, Papas Old Piano, som släpptes den 1 februari i år. Kuriosa Är den förste som tackat nej till Anders Bagges guldbiljett till tv-programmet Idol.