GADDENKRÖNIKAN ”En utbildning som görs om gång på gång utan vidare eftertanke kommer att resultera i studentkullar som hamnar i kläm.”

GADDENKRÖNIKAN
ÅSA SECHER

Efter att i högstadiet ha välsignats med vad som måste ha varit några av Sveriges absolut bästa lärare, tänkte jag ett par gånger att det var lärare jag skulle bli. Trots att den bransch jag befinner mig i just nu lämnar åtskilligt att önska, är jag otroligt glad att jag höll fast vid journalistdrömmarna när jag ser vad dagens lärarstudenter går igenom. En utbildning som görs om gång på gång på gång utan vidare eftertanke kommer med all säkerhet att resultera i studentkullar som hamnar i kläm. Och det är precis vad som händer just nu.

I slutet av januari arrangerades ett panelsamtal av Stockholms universitet i samarbete med Stockholms universitets studentkår. Av frågorna från publiken och svaren från panelen att döma är det mycket som ingen i dagsläget kan svara på. Frågor som handlar om en stor grupp studenters framtid. Studenter som har investerat studiemedel, energi och flera års hårt arbete i sin utbildning och som nu står inför sin examen och inte vet vad som kommer att hända. Det handlar om studenter som får veta att de måste genomgå ett prövoår, men ingen kan riktigt svara på var, när och hur. Det handlar om studenter som tagit studieuppehåll och vill komma tillbaka men som står utan både information och hjälp för att ingen vet hur de ska kunna passas in i det nya systemet.

Som före detta elev till lärare i världsklass vet jag att en riktigt bra lärare kan förändra någons liv. Om det inte vore för min fantastiska svensklärare på Björknässkolan skulle jag aldrig haft självförtroendet att satsa på mina journalistdrömmar. Om det inte vore för min samhällskunskapslärare skulle jag aldrig någonsin ha intresserat mig för vare sig politik eller jämställdhetsfrågor, två intresseområden som jag inte skulle vilja leva utan i dag. Men för att kunna vara världens bästa lärare, för att kunna ge sina elever allt det som mina lärare gav mig i form av självförtroende, kunskapstörst, nyfikenhet och färdigheter, måste även läraren få odla sitt självförtroende, sin nyfikenhet och sina drivkrafter. Något som jag tror att många av dagens lärare, och lärarstudenter, känner att de inte får.  I stället behandlas de som fabriksmaskiner som vi flyttar runt och ändrar inställningarna på, och inbillar oss att det inte får några konsekvenser.

Det är mycket snack om att lärarnas status ska höjas, att det ska satsas på lärarna och att det är en av våra viktigaste yrkesgrupper. Jag skriver under på alla tre. Men politiker, huvudmän och universitet måste visa att de menar det. Det gör de genom att behandla lärare, lärarstudenter och läraryrket med respekt. Inte genom att dränka dem i förhastade reformer och utan att blinka gång på gång låta hela studentkullar hamna i kläm mellan olika utbildningssystem.