Ölen i gräset

Sommar och sol. Öldrickandet intar Stockholms parker, men alkoholkonsumtionen kan också upplevas  som störande. Vem har rätt till Stockholms parker? Vem bestämmer när öldrickandet går från trevligt till störande? Kulturgeograferna Jonas Bylund och Andrew Byerley undersöker saken i ett pågående forskningsprojekt.

Text: Jonas Bylund och Andrew Byerley
Illustration: Sophie Atkins

Några grabbar i en park säger ”Shit, det är snuten” och halsar sin öl på momangen. Denna kortfattade och inte ovanliga situationsbeskrivning lämnar Södermalmspolisen på sin Facebook-sida mot slutet av april 2013. Statusuppdateringen inleds med:
”Strålande sol och härligt väder, samt glada konstaplar, ledde till att de allra flesta möten skedde helt friktionsfritt och sällan har det skådats så många glada miner när man berättat för folk att deras medhavda alkohol kommer hällas ut.”
Så när polisen skriver ut böter om 500 kronor till de halsande grabbarna är båda parter lika glada och trevliga mot varandra.
Södermalmspolisen berättar inte vilken park det handlar om men det skulle kunna vara Tanto i dag. Förra året hade öldrickandet i Tanto varit okej. För att en ska kunna navigera sin parköl eller picknick med rödvin i innerstadens grönområden har Stockholms stad årligt uppdaterade kartor över alkoholförbuden i offentliga rum. Förutom att många studenter njuter av en öl eller lite vin i en park, är det för oss stadsgeografer också ett komplext forskningsfält. Detta fält definieras av offentliga rum där demokratifrågor väcks av någon form av friktion. I detta fall kretsar frågan kring alkohol i stadsparker och detta har vi närmat oss genom intervjuer med polis, socialtjänst och stadsdelsförvaltning, men även genom massmedias bevakning samt dokument och rapporter i stadens förvaltningar.

Tanto var en av det centrala Stockholms få offentliga parker utan alkoholförbud fram till 2013. Mellan 1997 och 2004 upprättades 84 alkoholfria zoner i stadens offentliga rum och särskilt i parkerna. Polisen har tidigare år pratat om att ”ta tillbaka Tanto”, vilket signalerar en upplevd kontrollförlust över parkområden till råsupande gäng, langare (alkohol och narkotika), så kallade a-lagare och ungdomars alkoholrelaterade gränsöverskridanden. Enligt polisen är Tanto en samlingsplats för ungdomar från hela Stockholms län och oroshärd i fråga om oordning och utryckningar. Strategier för detta återtagande har bland annat varit ökad polisnärvaro och Kronobergsmodellen – att inte enbart hälla ut de minderårigas alkohol utan också kontakta förmyndare.
Även medborgare har gjort försök att ta tillbaka Tanto: Ett medborgarförslag till Södermalms stadsdelsförvaltning 2009 yrkade på ett alkoholförbud eftersom berusade ungdomar och vuxna tog över parken och fick andra besökare att överge den. Enligt förslaget skulle alkoholförbudet åtminstone träda i kraft klockan 20.00, ett klockslag efter vilket ”inga normala människor har picknick i parken”, för att låta ”Tanto få tillbaks sin idyll”.
Medborgarförslaget avslogs med motiveringen att ett förbud antagligen enbart skulle flytta problemet någon annanstans samt att det saknas forskning om de rumsliga effekterna av alkoholfria zoner, vilket gjorde att stadsdelsförvaltningen motsatte sig fler avgränsningar allt eftersom. Stadsdelsförvaltningen försöker å sin sida redan ta tillbaka parken genom att reparera infrastruktur samt ta bort mörka och gömda områden.

Rödvin med picknickduk verkar gå an – men inte öl, om man ser till den politiska diskussionen kring frågan. I klartext för några år sedan sade dåvarande stadsborgarrådet Kristina Axén Olin angående alkoholförbud eller ej i stadens parker: ”Det här är en svår fråga. Å ena sidan vill man att folk ska ha möjlighet att ha picknick och dricka vin, å andra sidan finns det ett antal ställen där det är jättestökigt.”
Parkliv är alltså inte alltid det där solskenet med glada konstaplar som sköter lag och ordning ”friktionsfritt”. Parkliv kanske inte ens bör vara friktionsfritt. Tvärtom, friktion kanske kan ses som en gradfråga i balansen mellan reglering och kaos. Utifrån detta perspektiv är inte alkoholen central i vår forskning. På sätt och vis kunde det lika gärna kretsat kring tiggare på gatorna eller småbarn på kaféer – eller varför inte stadsodlingar och bildominans. Som kulturgeografer fascineras vi mer av vad alkoholen hjälper till att artikulera: frågor om plats och hur vi ska forma samlevnad i offentliga rum.
Vi ser i denna friktion en kamp om rätten att territorialisera Tanto. En kamp som frammanar den uråldriga utmaningen i att balansera demokratisk öppenhet bland främlingar i staden med ordning i det offentliga rummet. Denna balansakt i sin tur leder oss kultur­­geografer till frågor kring de friktionszoner som uppstår i skärningspunkten mellan offentlig förvaltning, postindustriell alkoholordning och konkurrerande diskurser om acceptabelt och icke-acceptabelt beteende på offentlig plats. Hur legitimeras och operationaliseras dessa diskurser? Hur förstår, förklarar och försöker myndighetsaktörer (som politiker, polisen, socialtjänsten) och icke-statliga aktörer (som medborgare, rörelser, föreningar etcetera) mildra friktionen i Stockholms offentliga parker? Är en ökad mängd förordningar i det offentliga rummet (till exempel alkoholfria zoner) ett oundvikligt svar för att kontrollera eller exkludera de som anses ha överträtt gränsen för normalt beteende? Vad händer med de som blir förskjutna genom sådana maktmedel – som polisen kommenterade ”flyttar problemet helt enkelt”?

Nu kunde en eller två läsare invända att det hela är ganska enkelt: Varför inte satsa på mer lag och ordning genom fler alkoholförbud? Fler poliser som pekar med hela handen? Kanske för att till och med polisen undrar om fler alkoholförbud skulle vara ett bra parkliv. I en av våra intervjuer kommenterar polisen genom att nästan ta över vår frågeställning för projektet: ”Vad är ett bra parkliv, det är den grundläggande frågan. Vi har en idé, parknyttjare har många olika idéer och folk som bor i området har ytterligare andra idéer. Vems syn är rätt? Kan synsätten föras samman?”
Med andra ord, denna friktion är mycket mer av en demokratifråga än vad första intrycket ger. En anonym kollega och granskare på Vetenskapsrådet tyckte å andra sidan inte att det var ett tydligt demokratiskt problem när vi sökte pengar för forskningen:
”Demokrati antas vanligen vara ett sätt att förverkliga idén om någon form av jämlikhet vad gäller politiskt inflytande, till exempel genom att tillåta medborgarna yttrandefrihet och möjlighet att göra sig hörda. Åtminstone ytligt sett verkar åtgärder som går ut på att människor inte ska störa varandra på offentliga platser inte vara särskilt problematiska ur en demokratisk synvinkel.”
Vem definierar vad som ska anses vara störning? När? Vilka politiska yttringar kan trängas undan genom att kallas störning och oljud? Vi är tillbaka i legitimeringsproblemet och här verkar en analytisk demokratimodell grundad på rigida strukturer ­(ibland kallad ”proceduralism”) allt mer gå i cirklar. En del politisk filosofi under senare årtionden pekar på vikten av friktion snarare än konsensus för demokratins hälsa!
Om vi följer artikulationen av demokratifrågor genom alkoholen så ser det ungefär ut så här: Privat-offentliga partnerskap med stora investeringar i stadens utveckling och tillgång till stadsledningens öra bidrar till en central problematik enligt internationell forskning kring alkohol och offentliga rum: De befäster en rumsligt och beteendemässigt distinkt ny alkoholordning (sedan ungefär två decennier) i entreprenörsstadens alltmer tematiserade rum.

Många forskare hävdar att en teoretiskt uppfattad och faktisk privatisering urholkar demokratiska offentliga rum – inklusive parker – och åtföljs av ett revanschistiskt sätt att skapa förordningar mot de som inte inordnar sig i marknadsvänligt beteende i staden.
Forskningen menar samtidigt att den offentliga förvaltningens kostnader ökar avsevärt på grund av ”antisocial” alkoholkonsumtion – en konsekvens av en kanske naiv förväntning om att ett ökat tillåtande av drickande på offentlig plats skulle skapa en ”medelhavslik” självreglerande alkoholkultur.
Utvecklingen i Sverige följer kanske inte den generella trenden i Europa, särskilt inte i ökningen av alkoholkonsumtion och ”råsupande” har det hävdats från offentligt håll. Men vi hävdar, i samklang med forskning i internationella sammanhang och dialog med tjänstemän vid Södermalms stadsdelsförvaltning och polisen, att det saknas forskning om den nya alkoholordningens rumsliga effekter i ett svenskt sammanhang – särskilt i frågan om offentliga stadsrum och effekterna av alkoholfria zoner.

Om forskningen

Jonas Bylund och Andrew Byerley är forskare på Kulturgeografiska institutionen på Stockholms universitet. I det pågående projektet Stockholm Parklife undersöker de attityder till alkoholkonsumtion i Stockholms parker.

Related Articles

Share

Om författaren

Innehållet ovan är publicerat av Gaudeamus redaktion, skribent och fotograf anges i texten under ingressen. Kontakt: gaudeamus@sus.su.se /The content above was posted by Gaudeamus' editorial staff. Writers and photographers are specified in the text, under the lead. Contact: gaudeamus@sus.su.se

(0) läsarkommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


+ 6 = 14

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>