”Vi matas med power-ladys varje dag”

Beata Rappe tog initiativet till filmprojektet "Sköna Snubbar". Projektet består av åtta kortfilmer som visar situationer där kvinnor på olika sätt har utsatts för obehag från män. Foto: Miriam Bratt

ETT ÖGONBLICK Beata Rappe, studerar kulturvetarprogrammet på SU och är initiativtagare till filmprojektet ”Sköna snubbar”.

Text: Miriam Bratt

Vad är ”Sköna snubbar” för något?
– Det är åtta stycken kortfilmer som jag har producerat och kommit på idéen till. Filmerna handlar om verkliga händelser där unga kvinnor blivit utsatta för saker av män, sådant som inte riktigt går att anmäla. Berättelserna är verkliga händelser som folk skickat till oss via sociala medier. Först tänkte jag göra projektet själv, men intresset var enormt. Vi är 24 person­er i åldrarna 21-28 som har jobbat med filmerna och alla har jobbat ideellt.

Vad handlar filmerna om?
– Den film vi brukar öppna med ­heter Rulltrappan. Den handlar om en tjej som står i en rulltrappa när en man går förbi och drar i hennes knästrumpor. Hon tar upp en mic och börjar intervjua de som står i rulltrappan om hur hon borde reagera. Den tycker jag sätter prägeln för vårt projekt på ett bra sätt. En annat exempel är filmen Spilld mjölk, som handlar om en 16-årig tjej som jobbar i en matbutik. Hon klättrar upp på en hylla i butiken och trillar. En manlig kund i 50-årsåldern fångar henne och tar samtidigt mellan hennes ben. Hon hamnar i ett limbo eftersom hon jobbar där. Dessutom är en ung kille som är hennes kollega där och ser vad som händer, men vågar inte ingripa. Det är två exempel på vad filmerna kan handla om.

Vad vill du att publiken ska känna när de ser filmerna?
– Det ska vara rena rama julafton av känslor. Filmerna handlar om sådant som folk ofta viftar bort, men vi vill göra ett statement. Varje film ger ett separat budskap, men helheten väcker också en diskussion.
– Vi matas med powerladys varje dag och det är skitbra, men alla är inte så starka. Alla reagerar inte lika självsäkert när någon beter sig dåligt mot en. Man kan inte alltid ha ­garden uppe. Jag hoppas att de som ser film­erna känner att lika okej som det är att ha garden uppe måste det vara att inte veta vad man ska göra när sådana här saker händer.

Ni lät folk skicka in verkliga berätt­elser via sociala medier, hur var det att läsa alla berättelser?
– Det var jättefint att folk vågade gå ut med det här. Man blir inte förvånad när man läser alla berättelser men man blir ledsen. När vi jobbade med de här berättelserna var vi hela tiden tvungna att påminna oss om att det här är verklighet, folk har varit med om de här situationerna på riktigt.

Kände du igen dig i de inskickade ­berättelserna?
– I en del. Jag skickade också in en egen ­berättelse. Den handlade om när jag var 19 år och hade fått ett möte med en av de största filmkonsulent­erna i Danmark. Jag var supernervös. När jag väl satt där och försökte berätta om vad jag hade arbetat med pek­ade han på ett hål i mina strumpbyxor och frågade om det var en genväg. Det är lätt att sitta och garva åt det i dag, men då skrattade jag inte. Det är som jag sa innan: det måste vara okej att inte veta hur man ska reagera.

Ni hade ingen budget för projektet, hur rodde ni ihop allt utan pengar?
– Även om vi inte hade några pengar ­valde vi att satsa på idéerna ändå. Alla jobbade gratis och ställde upp även om vi stötte på en miljon utmaningar. Under sex ­månader har vi arbetat med filmerna och mitt liv har verkligen ­varit en karusell under tiden. Men jag är så jävla stolt över att det har blivit av. Alla hjälpte till med allt. Filmbransch­en är ju väldigt hierarkisk, men vi gjorde motsatsen. Vi delade på roller och såg det här som ett grupprojekt. Sen var vi noggranna med att credda den som skickat in berättelsen. Det kan man se i sluttexten på varje film, den person som nämns först är den som skickat in historien.

Vissa av filmerna innehåller till exempel äldre män som tafsar på yngre tjejer, hur var det att spela in de scenerna?
– Folk ska känna sig bekväma. Det  är klart att det inte går att slänga in vem som helst i känsliga scener. Till exempel i en av filmerna utspelar sig ett obehagligt samlag, eller egentligen  en våldtäkt. Där hade vi först en tjej som skulle spela den rollen som hoppade av. Det måste man förstå. Det krävs en extrem respekt och förståelse när man ska spela in sådana scener.

Related Articles

Share

Om författaren

(1) läsarkommentar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


6 + 1 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>