De som är längst  ner i akademins hierarki

Under Antons fyra år som doktorand på Stockholms universitet kände han sig utsatt. Illustration: Miriam Bratt

REPORTAGE Fyra år av ont i magen. Anton upplevde mobbing under åren som doktorand på ­Stockholms universitet. Men vilket skyddsnät har man egentligen som ­doktorand? ­Fredrik ­Charpentier Ljungqvist från Historiska institutionen undersökte hur doktorand­erna på ­Stockholms ­universitet mår och har det. Han berättar om en förhållandevis utsatt grupp på ­universitetet.

Text: Miriam Bratt

Ont i magen, spänd stämning på seminarier och ­byråkratiska käppar i ­hjulet. Så tänker Anton tillbaka på vardagen som doktorand vid Stockholms universitet.

– Det var fyra år av mobbing. Det är inte kul att komma till jobbet och känna att man har ont i ­mag­en. Det är inte kul att gå på seminarier och sitta bredvid sin mobbare, berättar Anton.

”Generellt befinner sig doktorander, som står ­relativt långt ner i den akademiska hierarkin, i en mer utsatt position än till exempel lektorer och professorer.” Så skrev Fredrik Charpentier Ljungqvist om doktoranders utsatthet vid negativ ­särbehandling, mobbing och trakasserier på arbetsplatsen, i rapporten Utbildning på forskarnivå vid Stockholms universitet. Rapporten gavs ut av Stockholms ­universitets studentkår, SUS, år 2014.

Obesvarade frågor

Rapporten som SUS gav ut var en uppföljning på undersökningen Doktorandpulsen, som kom elva år tidigare. Fredrik minns att Doktorandpulsen ­lämnade en del obesvarade frågor kring doktorand­ers må­ende. De flesta tycktes eniga om att frågan behövde utredas vidare, men eftersom åren gick och ingen tog tag i uppgiften valde Fredrik långt senare, när han var verksam som doktorandombud vid studentkåren, att göra arbetet.

Illustration: Miriam Bratt

– Det fanns till och med ett rektorsbeslut på att Doktorandpulsen skulle följas upp, men ingen kände sig ­riktigt ansvarig. Vilken instans skulle följa upp det? berätt­ar Fredrik.

Enkätundersökningen som Fredrik utförde fick en hög svarsfrekvens och tog upp flera frågor kring doktoranders situation. En av frågorna rörde doktoranders psykosociala hälsa och mående på ­arbetsplatsen. Då kom mobbing, diskriminering och negativ särbehandling på tal.

– Det är en förhållandevis platt och icke-­hierarkisk miljö på Stockholms universitet, men doktorander befinner sig naturligtvis ganska långt ned i den hierarki som finns, säger Fredrik.

Som anställd är du generellt mer känslig
för ­diskriminering eller annan negativ särbehandling från kollegor som har en högre position, ­menar han.

– Doktorander kan bli mobbade av doktorandkollegor men också ovanifrån, av folk som har mer makt och inflytande, ibland även inflytande i ­doktorandens framtid. Desto högre upp i hierarkin man är, desto mindre känslig är man.

Det kom att prägla Antons doktorandtid

I början tänkte Anton att han hade haft otur med några situationer. Men allt eftersom tiden gick upplevde Anton att det fanns ett mönster. Han började känna att det fanns någon eller några på institution­en som ogillade honom.

När han kontaktar Gaudeamus berättar han om allt från otrevliga pikar på seminarier till byråkra­t-
iska problem. Han beskriver hur magont blev en del av vardagen.

– Jag var hela tiden orolig. Det var som en ständig börda jag bar på, säger Anton.

48 procent av de kvinnliga doktoranderna vid SU uppger att de har utsatts för ­negativ särbehandling (se cirkeldiagram till vänster). 21 procent av de manliga doktoranderna uppger att de har utsatts för ­negativ särbehandling (se cirkeldiagram till höger). Det framkommer i rapporten ”Utbildning på forskarnivå vid Stockholms universitet”, utgiven av SUS år 2014. Grafik: Miriam Bratt

Kvinnor mer utsatta

Enligt undersökningen så är doktorander vid ­juridiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna mest utsatta. Grunderna för särbehandlingen är ­oftast ålder och kön.

I övrigt framkommer även att kvinnor generellt är mer utsatta för negativ sär­behandling än män. Hela 48 procent av de kvinnliga doktoranderna uppfattade sig ha blivit negativt särbehandlade under
doktorandtiden, till skillnad från männen där motsvarande siffra låg på 21 procent.

Det är inte i första hand handledare eller dok­torandkollegor som uppges vara de skyldiga för den negativa särbehandlingen, utan det är främst  andra, mer seniora forskare och ­lärare. 14 procent av de svarande ­doktoranderna menade att andra forskare eller ­lärare hade särbehandlat dem negativt. Däremot angav 6 procent att deras handledare gjort något liknande och lika många att de blivit illa behandlade av doktorandkollegor.

 

Dessa uppger doktoranderna har utsatt dem för negativ särbehandling. Observera att en och samma doktorand hade möjlighet att uppge flera personkategorier. Siffror hämtade från rapporten ”Utbildning på forskarnivå vid Stockholms universitet”, utgiven av SUS år 2014. Grafik: Miriam Bratt

 

Doktorandens utsatthet

Den bild som Fredrik målar upp av att doktorander är mer utsatta än exempelvis lektorer och professorer känner Anton igen sig i.

– Att jag var doktorand gjorde min utsatthet ­nästan total. För som doktorand är du i händerna på forskarkollegiet. Det är de som bedömer dina insatser, säger Anton och fortsätter:

– Det är extra illa att någon med hög ställning har gjort såhär mot mig. Det är som Bamse säger, är man stark ska man vara snäll.

Ett vanligt ärende

Fredrik arbetade som doktorandombud på student­kåren under sju år och har tagit emot många doktorander som känner sig felaktigt behandlade.

– Att någon beter sig illa mot en eller att man är inblandad i en konflikt var en av de vanligaste ­anledningarna till att doktorander sökte sig till mig i min roll som doktorandombud. Den typen av ärenden kom nästan månatligen, berättar Fredrik.

Illustration: Miriam Bratt

I många fall var det svårt att avgöra om det verkligen rörde sig om mobbing menar han.

– Mobbing bland vuxna är mer diffust än diskriminering. Det tar sig andra uttryck än mobbingen som sker på skolgården.

Det viktigaste för Fredrik var att stötta doktorand­en till en lösning, inte att gå in och avgöra om det verkligen kunde betraktas som mobbing eller ej. Ofta var lösningen att försöka få konflikten att svalna.

– När man är mitt inne i en sådan här grej och känner sig utsatt är man ofta så emotionell att man inte kan fatta rationella beslut. Ofta gäller det att undvika alltför mycket kontakt ett tag medan konflikten är igång. Kanske kan man ibland åka och gästforska vid ett annat univer-sitet under några månader, menar Fredrik.

När de andra inte ser

När Anton berättar om sin doktorandtid återkommer han flera gånger till att ingen hjälpte ­honom. Han uppfattar att andra såg men blundade inför den situation han befann sig i.

– Jag har träffat många som efter seminarier har kommit fram och sagt ”jag är ledsen för dig” och ”det var rena lynchstämningen mot dig”. Alltså så noterade de det här, men de tog inte ställning av rädsla för att själva bli drabbade.

Nu har Anton disputerat framgångsrikt och han vill uppmana andra att våga agera om de ser någon bli mobbad.

– Det är som Martin Luther King sa; ”den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad”.

 

* Anton heter egentligen något annat.

Related Articles

Share

Om författaren

(0) läsarkommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


1 + = 7

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>