Förstasidan Opinion — 11 maj 2017
Debatt: ”Glappet måste minska mellan de som beslutar och de som beslutas över”

Araia Ghirmai Sebhatu var tidigare konst- och kulturvetare på Stockholms universitet. Nu studerar han juridik vid Uppsala universitet. Foto: Cornelia Thomasson

DEBATT Juriststudenten Araia Ghirmai Sebhatu var tidigare konst- och kulturvetare på Stockholms universitet. Här skriver han en debattartikel om den snedrekrytering som han menar pågår vid universitet och högskolor. 

Att den sociala bakgrunden påverkar om en ­börjar studera på universitet ­eller högskolan är väl känt.  Tjänstemannabarn med föräldrar som har högskole­utbildning rekryteras till högskoleut­bildningar i ­mycket större utsträckning än de med föräldrarna som är arbetare och endast har förgymnasial utbildning.

En undersökning som SCB gjort på uppdrag av ­Universitetskanslersämbetet visar att hela 80 ­procent av nybörjarna under läsåret 2015/16 till vissa yrkesexamen­program upptas av de som har föräldrar med treårig eller längre eftergymnasial utbildning. De ­program som sticker ut mest i undersökningen är utbildningarna till att bli läkare, arkitekt, psykolog, civilingenjör och jurist.

Vid en första anblick kan frågan om snedrekryteringen till landets status­utbildningar ge intryck av att ­endast handla om vilka som får ­möjligheterna att göra karriär (eller inte). Frågan är dessvärre mycket bredare och mer grund­läggande än så.

Den sociala sammansättningen i de ­högre lärosätena, snedrekryteringen till viktiga samhällsfunktioner och vilka som får möjlighet att påverka och ha inflytande i Sverige idag är ett demokrati- och maktproblem.

Jag brukar kalla juristkåren för den ­tysta makten. Över 50 procent av alla ­jurister jobbar i den ­offentliga förvaltningen där de dagligen tar beslut och hand­lägger ärenden runtom i landet. Det är ett problem att dessa som till en övervägande majoritet kommer från högre tjänstemannahem inte har någon som helst förankring i de allra flesta personers verklighet som de beslutar över. När det gäller läkare kan detta vara livsavgörande, då en allt mer homogen läkarkår inte kan leda till något annat är förhöjda risker och högre grad av felbehandling.

Glappet måste minska mellan de som ­beslutar och de som beslutas över, mellan de som behandlar och de som behandlas. Därför behöver antagningssystemet ses över i sin helhet.

Idag har redan högskolorna i uppdrag att bredda rekryteringen men Universitets- och högskolerådets kartläggning ­visar att det arbetet inte fullföljs av lärosätena. Man har sällan någon definition av vad breddad rekrytering innebär, ingen strategi och det saknas mätbara och uppföljningsbara mål.

Därför föreslår jag att man till vissa av nämnda utbildningar inför åldersgräns och har krav på reell kompetens från ­offentlig sektor. Man kan även se på sökandes årsinkomst och föräldrars utbildningsbakgrund – ju lägre desto ­högre chans att komma in. Detta för att så snabbt som möjligt och på riktigt häva den sned­rekrytering och otillgänglighet som idag råder.

Araia Ghirmai Sebhatu
Tidigare konst- och kulturvetare på Stockholms universitet och numera ­juridikstudent på Uppsala Universitet

Related Articles

Share

Om författaren

Gästskribent
Gästskribent

Texten är skriven av en gästskribent. Namn anges efter ingressen. Ansvarig utgivare är Cornelia Thomasson.

(0) läsarkommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


9 + 5 =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>