Förstasidan Opinion — 29 maj 2017
”Varför gäller inte studentsolidariteten även för transpersoner?”

Amanda Rönne Idänge. Foto: Privat

KRÖNIKA Amanda Rönne Idänge skriver om transpersoners utsatthet på universitetet. Hon undrar var solidariteten studenter emellan finns.

Såhär i upptakten till sommaren går tankarna till examen och, för många, en sista kamp med en förestående tenta innan de ”i lycka och salighet” kan befrias från studentlivets prövningar. Med anledning av den väntande befrielsen tänker jag nu på den möjlighet som jag har som snart klar student att inspirera andra studerande som fortfarande har flera terminer framför sig. Mitt mål är att genom kritik, feedback och inspiration uppmana till positiv förändring genom denna möjlighet att ”slippa undan” den beroendeställning som man ofta är som student gentemot. examinatorer, föreläsare och andra överordnade inom universitetet

Genom min utbildning inom Stockholms universitet har jag och flera kursare med mig upplevt att man som student behövt utveckla överlevnadsstrategier för att inte bli kuggad av examinatorer som på ett personligt plan ogillar en student eller annan. En av dessa är att utveckla en solidaritet med andra studenter för att hitta vägar att navigera detta minfält. Detta är på så sätt en slags motvikt mot det institutionella maktövertag som en examinator erfar inom universitetet och den kunskap denna åtnjuter i hur dessa kan navigeras.
Detta kan förstås hanteras till vis del genom studenters solidaritet. Min poäng är dock inte bara att uppmana studenter att hjälpa och stötta varandra. Mitt mål är att belysa de som ofta inte åtnjuter denna solidaritet mellan studenter, nu när flera regnbågsflaggor vajar i upptakten till Pride. Inom min utbildning har jag ofta erfarit verksamma inom Stockholms universitet som uttalar sig om transpersoner, som redan erfar betydande utsatthet för diskriminering, ifrågasättande, hot och våld (Folkhälsomyndigheten, 2015, Hälsan och hälsans bestämningsfaktorer för transpersoner), som kuriosa. Helt enkelt ”en kul ny grej”; en ”nymodighet”. Att professorer kan vara okunniga utanför sitt fält kan vi som studenter nog se som mänskligt. Dock har jag som student bevittnat upprepade fall av felköning; när en professor medvetet åsidosätter respekt gentemot en annan, till att ge sig själv fördel genom att ta sig rätten att köna och definiera andra.

Vad som upprörde mig var inte att det skedde, i första hand. Vad som slog mig med bestörtning var: att ingen student reagerade. Den solidaritet som jag har erfarit och bevittnat mellan studenter som slitit med tentor och i stundtals förtvivlan försökt att ta hjälp av varandra för att utröna vad en tentauppgift ”egentligen handlar om”, den fanns inte. I motsats till de tillfällen när en anställd upplevts kränka en student och jag har sett studenter sluta upp, så var alla här helt tysta. Även i situationer då jag vet att alla i rummet var fullt medvetna om hur det känns för den personen som felkönas som ”han” eller ”han-hon” inför en hel klass. I värsta fall deltar även kursare i kränkningen.

Jag var i det tillfället, och flera andra, den enda som sa ifrån. Men jag tycker att det inte ska vara så. Jag tycker inte det ska så svårt att visa solidaritet med våra kursare som bryter mot könsnormer. Oftast möts jag av annars så frispråkiga framtida professionella, såsom socionomer, etnologer, kriminologer och andra samhällsorienterade professioner, som i denna situation tyst skruvar på sig och mumlar något i stil med ”Men, jaa. . . det är ju….svåra frågor”.

För mig är det inte en svår fråga; inte när det handlar om grundläggande respekt.

Amanda Rönne Idänge

Related Articles

Share

Om författaren

Gästskribent
Gästskribent

Texten är skriven av en gästskribent. Namn anges efter ingressen. Ansvarig utgivare är Cornelia Thomasson.

(1) läsarkommentar

  1. Dessa individer behöver skaffa sig en ryggrad, lite civilkurage. Kan de inte säga emot en professor nu hur skall de då kunna stå upp emot framtida kollegor och chefer eller media. Det ser mörkt ut för oss transpersoner om dessa personer skall hjälpa oss i sina framtida yrkesroller som ex. socionomer, etnologer, kriminologer och andra samhällsorienterade professioner, som i denna situation tyst skruvar på sig och mumlar något i stil med ”Men, jaa. . . det är ju….svåra frågor”. Där försvann rättssamhället ut genom fönstret. När vi blir utsatta för olika former av förföljeser och våld. Detta gäller inte bara transpersoner utan även andra minoriteter.

    Mvh
    Michelle Appelgate Andréasson (MtF)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*


7 + = 14

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>