UNDER DE SENASTE åren har bemanningsbranschen gått starkt framåt i Sverige. Branschen har marknadsfört sig som ett nytt och smart sätt för andra företag att klara tillfälliga arbetstoppar. ”Behöver du hjälp? Ring Poolia”, hette det i reklamen. Eller varför inte be ”Nisse på Manpower” att komma och hjälpa till? Även för de arbetande, inte minst för unga och studenter, har bemanningsbranschen framställt sig i positivt ljus, som en ny och smart väg in på arbetsmarknaden. Men bemanningsföretag är varken nya eller speciellt smarta. Ur löntagarsynvinkel har bemanningsföretagen länge utgjort ett problem i kampen för bättre löner och arbetsvillkor.
I ARBETARRÖRELSENS UNGDOM inkallade storföretagen ofta bemanningsföretag för att slå tillbaka när arbetarna gick ut i strejk. Bemanningsföretagen tillhandahöll strejkbrytare som ställde upp och jobbade på de villkor som de organiserade arbetarna protesterade emot. På så sätt kunde strejker och andra kamper för jämlikhet motarbetas.
I Ådalen 1931 ställdes frågan på sin spets. Där sköts fem människor till döds av militären efter en protestmarsch mot strejkbryteri på en pappersfabrik. Efter skotten i Ådalen blev trycket på den socialdemokratiska regeringen så hårt att de tvingades förbjuda bemanningsföretag. Men i början av 1990-talet hade ekot av skotten klingat ut i det svenska politiska medvetandet, och bemanningsföretag blev åter tillåtna.
I dag börjar vi se konsekvenserna av denna tillbakagång till 1930-talet. Precis som då kan kapitalägarna använda bemanningsföretag som ett slagträ i klasskampen. Bemanningsföretagen skapar inga nya meningsfulla jobb, men de försämrar situationen för alla som måste arbeta för att försörja sig: Fast anställda sägs upp och återanställs genom bemanningsföretag på sämre villkor. Lönerna dumpas. Lagen om anställningsskydd sätts ur spel och ansvaret för personalpolitiken förskjuts. Solidariteten på jobbet undergrävs genom att arbetare flyttas runt mellan olika arbetsplatser.
Speciellt utsatta är papperslösa arbetare som systematiskt utnyttjas av vissa bemanningsföretag. Om de papperslösa protesterar mot usla villkor eller uteblivna löner kan cheferna bara hota med polis och utvisning ur landet för att tysta motståndet.
DEN KAPITALISTISKA DRÖM som bemanningsföretagen svarar mot ser ut så här: Där det finns ett arbetstillfälle ska ingen längre ges en fast anställning. I stället ska de som saknar arbete tvingas slåss mot varandra för att få jobb. Och hur vinner man i den konkurrensen? Jo, genom att bjuda under alla andra med löften om att slita hårdare, jobba längre dagar, eller ge förbindelser om att inte bråka om orättvisor, och så vidare. Och det är bara att gilla läget, för Nisse är ju alltid redo att ta jobbet om du tycker att villkoren stinker.
Men som vanligt är den kapitalistiska drömmen bara en dröm för ett litet fåtal. För alla oss andra måste ett ja till trygga och utvecklande arbetsvillkor samtidigt vara ett nej till bemanningsbranschens framfart.
Universitetssektionen
av SAC-Syndikalisterna
Gaudeamus
gaudeamus@sus.su.se
Kommentarer
Skriv kommentar