"Studentkåren nedmonterar sig själv"

Jag sökte i början av december uppdraget som valnämndsordförande för kårvalet på SU. Jobbet gick, möjligen rättvist, till någon annan. Men förklaringarna som gavs mig, och den rätt märkliga anställningsintervju jag hade med personalansvarig tjänsteman och vice ordförande, reser en del principiella frågor som förtjänar att ventileras offentligt.
Min bakgrund är att som projekt¬ledare och förtroendevald i det ideella förenings¬livet ha jobbat med intressefrågor, jag är valförrättare i min kommun, har suttit i DIK Kulturfackets nationella styrelse och under det senaste året varit initiativtagare till det studentråd som nu finns vid min institution på SU. Kårvalet kändes som en spännande utmaning att få vara med om, att försöka öka valdeltagandet och förhoppningsvis i förlängningen studentengagemanget vid universitetet.

Men anställningsintervjun uppehöll sig mest vid ett fem veckor långt uppdrag jag hade som politisk sekreterare på riksdagskansliet vid valet 2002. Personalansvarig på SUS verkade bekymrad över att tjänsten utgick från ett parti och frågade mig hur jag skulle reagera "om någon kände igen mig", och vad jag skulle göra om jag blev anklagad för partiskhet under kårvalet. Jag svarade att jag naturligtvis skulle ta en sådan anklagelse på största allvar men att den i så fall skulle behöva konkretiseras med faktiska bevis. Förgäves försökte jag förklara att det inte finns något "neutralt" riksdagskansli, att även riksdagens talman har en partipolitisk tillhörighet (den enda i det här landet som inte får uttala sig politiskt är faktiskt kungen).
Det var inte min egen personkampanj jag drev 2002, jag stod aldrig på scenen eller propagerade i media. Jag var faktiskt aldrig ens medlem i partiet. Mitt uppdrag bestod i att som tjänsteman på riksdagskansliet svara på allmänhetens frågor på telefon och e-post. Naturligtvis sympatiserar jag med partiets politik - men får man inte ha en politisk övertygelse som förtroendevald på Stockholms universitets studentkår?

Personen som valdes för uppdraget uppges, enligt personalansvarig, ha "en dokumenterad förmåga att hålla många bollar i luften". Det betvivlar jag inte är en god egenskap för en projektledare, men frågan här är väl vilka bollar? För att fortsätta på bollmetaforiken; skulle kåren vid en rekrytering av en ledare för en fotbollscup för att undvika att förknippas med någon särskild klubb föredra att anställa någon utan erfarenhet från idrottsrörelsen? När svaret på min fråga om personen som anställdes har någon erfarenhet från ideella organisationer eller av att ha drivit politiska frågor är ett "nej nej, absolut inte!" så undrar jag om vi inte har en studentkår som nedmonterar sig själv.
Om erfarenhet av politiskt arbete är en black om foten för den som ska driva ett politiskt val, hur ska vi då kunna övertyga studenter att engagera sig? Är demokrati inte något annat än en lyckad marknadsföringskampanj?

SOFIA JÖNSSON