Gnistan som tände Södermalm

Under tre sommarkvällar vandaliserades fjorton stockholmskrogar. Upprinnelsen var en ung soldats hämndlystnad. Historikern Mats Berglund berättar om Södermalmsupploppet år 1719 – det äldsta av fallen i hans avhandling om stadens gatubråk.

Fredagen den 3 juli år 1719 stegade den knappt 20-årige soldaten Petter Hogman in på en krog på Lilla Glasbruksgatan på Södermalm. Det var tidig kväll och det hade ännu inte börjat skymma. Gården där krogen låg ägdes av änkan Ingrid Schytt som hade övertagit den av sin make efter dennes bortgång. För att klara sitt uppehälle hyrde hon ut en del av gården. Det var Magdalena Pihl och Maria Ihre som i sina två hyrda rum höll ett av Stockholms alla mindre utskänkningsställen. De bägge kvinnorna hade även rykte om sig att vara prostituerade, men Hogmans ärende var denna kväll ett annat.
  Tiderna var bedrövliga. Kanske de allra värsta i Stockholms historia. Året innan hade kungen skjutits till döds i Norge. Liket hade färdats över gränsen och upp genom landet. I februari kunde stockholmarna själva bevittna kortegens sista sträcka in från Karlberg till begravningen i Riddarholmskyrkan. Karl XII:s syster Hedvig Eleonora hade övertagit kungakronan, men hennes makt var försvagad och bara några månader senare abdikerade hon till förmån för sin tyskfödde make Fredrik av Hessen. Det långa kriget mot Ryssland, Danmark och Polen var på väg att förloras. De storsvenska planerna rann ut i sanden och allt fler skeppslaster med återvändande soldater i trasor anlände Stockholms hamn. Fattigdomen var stor. Sjukdomar och ohälsa spreds i gränderna. Några år tidigare hade upp emot en tredjedel av stadens invånare strukit med i pesten. Missväxten under åren 1716-18 spädde på förödelsen och några ytterligare spannmålsleveranser från de baltiska provinserna kunde ju inte längre förväntas då dessa förlorats till ärkefienden i öst.
  Den ryska flottan höll i dagarna dessutom som bäst på att samla sina styrkor vid åländska kusten, beredda att när som helst segla mot Stockholm. Bara ett par veckor senare skulle slaget vid Baggensstäket stå, endast någon timmes båtfärd bort från huvudstaden. Och hela skärgårdskusten – från Gävle i norr till Norrköping i söder – stacks i brand. Stämningen var spänd. Det var många dåliga omen som hade märkt den sargade huvudstaden och dess oroliga invånare.

Det här var andra gången på kort tid som Hogman besökte krogen på Lilla Glasbruksgatan. Dagen innan hade han råkat i gruff med några båtsmän inne på stället, och nu hade han återkommit för att hämnas. Han kom i sällskap med sin kamrat Chrisoffer Tomson. Och de båda betedde sig bryskt och oförskämt. En av krögerskorna, Magdalena Pihl, kom med brännvin och några glas för att lugna ner situationen. Hon kände Tomson sedan tidigare och ville utbyta en sup. Men Tomson vägrade. I stället muttrade han något om hennes tveksamma profession, varpå hon svarade med att kalla honom ”kanalje” och ”sakramenska hundsfott”. Detta var mer än vad Tomson kunde tåla, efter ytterligare några svordomar fick han tag på en käpp och började slå vilt omkring sig. Magdalena fick flera slag över ansiktet.
  Därefter tilltog vandaliseringen: Hogman och Tomson slog sönder vartenda fönster i krogens båda rum. Tomson gick sedan ut på gatan för att riva ner fönsterluckorna från utsidan. ”Är icke här horhus, få vi icke slå sönder vad här är?” Stämningen var hotfull, både vandaliseringen och misshandeln fortsatte. Hogman tog den andra kvinnan om halsen och tryckte upp henne mot väggen, och även Tomson berättas ha ”överfallit henne med hugg och slag”.

Under tiden hade ryktena hunnit gå, och strax var det fullt med folk både utanför och inuti huset. Båtsmannen Mårten Widman, en känd bråkstake som gick under benämningen ”Garvare Mårten”, var en av dem som fick höra skvallret och sprang genast dit. När han kom fram var huset omgivet av gardeskarlar, båtsmän, hantverkargesäller och arbetskarlar. Men också officerare, och inte minst en mängd småpojkar var där. Och alla kastade sten mot fasaden. Mårten berättade senare i domstolsförhören att två officerare, fänriken Normarck och löjtnanten Härtz, hade tagit kommandot och beordrade skövling av huset. I rättegångsprotokollet från kämnärsrätten kan man läsa:

Sedan skola de 2ne officerarne, som varit tillstädes, kommenderat pojkarne att riva ner luckan på huset. Och när pojkarne först dragit upp dörrarna skola officerare och gardeskarlar gått in i huset, begynnandes därpå att slå ut fönstrena och ruinera allt vad som fanns i Maja Ihres stuva.

  Vad Garvare Mårten själv gjorde i huset är oklart, han nekade konsekvent till alla anklagelser om att han hade varit inblandad i våldsamheterna, i stället sa han att han försökt förhindra förstörelsen.
  Klart är att flera personer gick in i huset och fortsatte vandaliseringen. Dörrlåset slogs sönder, en kakelugn sparkades i bitar. Gardeskarlen Johan Leijon erkände i rätten att han gått ner i källaren där han vräkte omkull en tunna full med öl. Senare på kvällen sågs han även tillsammans med tre andra karlar bärandes på ett tungt stenbord som de uppenbarligen hade stulit från Maria Ihre. Korpralen Anders Bohm kom ut ur huset med en stor spegel under armen som han slog i gatan så att den gick i tusen bitar. Ett vittne berättade att han såg både kläder, sängar och skåp kastas ut genom fönstren. I tumultet som uppstod ute på gatan stals både det ena och det andra. Någon hade sett korpralen Oxman med ett stort klädesknyte i famnen. Gardeskarlen Petter Berg blev ertappad med ett stulet lapptäcke.
  Men även misshandeln fortsatte: Magdalena Ihre berättade att en uniformsprydd underofficer tagit tag i henne och skrikit ”Du skall ut!”, varefter han släpade ut henne på gatan och slog henne. Under misshandeln förlorade Magdalena sin börs med pengar i och en guldkedja.

Nästa dag tycks ett rykte ha spridit sig att man hade skövlat ett horhus och att flera liknande ställen skulle stormas och förstöras under den kommande kvällen och natten. Det hade sedan länge florerat listor på bordeller och lönnkrogar. Många av dessa kom även att bli föremål för massans framfart. Det första var Wendela Tranelias gård.
  I rätten berättade Garvare Mårten att han låg och sov när lördagskvällens händelser började. Han blev väckt av en kvinna som sa till honom att han skulle stiga upp: ”De hålla på att stena ett hus!” När han kom dit såg han pojkar i full färd med stenkastningen. En stund senare vågade sig några av pojkarna tillsammans med båtsmän och några officerare in i huset. Enligt Mårtens berättelse hade de sedan ”slagit sönder, kastat ut bänkar, bord, sängar gamla tunnor och allt vad som uti huset funnits”.
  Att upploppet troligen inte hade uppstått helt spontant kan man ana genom förhöret med Wendela Tranelia. Hon berättade att den tidigare nämnde korpralen Oxman vid ett tillfälle hade sagt åt henne att ”sådane hus skulle ruineras”. Dessutom hade hon tidigare på lördagen träffat rotebåtsmannen Lars Kohlbohm nere vid stadsgården. De kände väl till varandra sedan tidigare; bara två veckor före upploppet hade han huggit efter henne med en kniv. Kohlbohm sprang nu fram till henne och sa att: ”I afton skall du få, som alla andra, du skall bliva bättre betalt, då vi komma till dig.” Det skulle visa sig att det inte bara var ett tomt hot; efter den kvällen var Tranelias och ytterligare nio hus helt förstörda. Kohlbohm själv dömdes till döden men blev benådad och fick i stället ett års straffarbete på tukthus.
  Mönstret var detsamma. Hus efter hus betades av av den uppeldade folkmassan. I vart och ett: krog och bordellverksamhet. Folket samlades utanför huset. De yngsta gossarna sprang runt och bände upp sten från gatorna som de sedan försåg de äldre gesällerna, soldaterna, arbetskarlarna med. Stenkastningen pågick tills fönstren slagits sönder och husen tillfogats allvarliga skador. Därefter forcerades grinden och ytterdörren. In vällde folkmassan som gick lös på inredningen. Det som inte slogs sönder stals. Kvinnor och gossar stod utanför och plockade på sig textilier, möbler och vad de kom åt. När allt låg i trasor och ruiner drog mobben vidare till nästa hus.

Polisen var maktlös. Någon möjlighet att ingripa fanns inte. I stället höll sig de fåtal uppsyningsmän och stadsvakter som kunnat mobiliseras i bakgrunden. Iakttagande, spanande – kanske någon eftersläntrare kunde arresteras? Efterarbetet blev desto viktigare. Genom noggranna förundersökningar och vittnesförhör lyckades inte mindre än 64 personer ställas inför rätta. För 36 av dessa utdömdes någon form av straff. Flertalet fick böter eller fängelse på vatten och bröd. Upp till 28 dagar kunde utdelas. De dåliga förhållandena i fängelsecellerna bidrog till straffens tyngd. De längsta straffen kunde vara lika med döden.
  Garvare Mårten fortsatte att neka i rätten. Detta trots att flera vittnen hade sett honom vandalisera och ha sönder allt i sin väg. Med en järnstör hade han slagit sönder köksspisen i Tranelias stuga, och sedan även kakelugnen. Han stormade först av alla in i Anna Christina Siborgs hus. Porten hade vräkts upp med en kofot. Senare hotade han pigan Lovisa Olofsdotter med kniv. Och på den beryktade krogen Grå Lusen var han ansvarig för åtminstone en söndersparkad dörr och sannolikt ett parti linnekläder som rivits i trasor.
  Det tycks onekligen, tvärtemot hans egen berättelse, som om han var en av de ledande i upploppet. Det är utan tvekan hans namn som påträffas oftast i rättegångsmaterialet. Om det beror på att han var den mest aktive och massans ledare, eller om det beror på att han var en, i de här kretsarna, känd bråkstake ger inte källorna något säkert svar på. Vi vet att han vid minst ett tidigare tillfälle varit dömd för stöld. Upprepade förseelser ledde enligt gällande praxis direkt till dödsstraff. Mycket riktigt blev han också slutligen dömd till galgen.

Folkliga upplopp av den här digniteten var inte vanliga i det förindustriella samhället. Tvärtom rådde vanligtvis ett påtagligt lugn på Stockholms gator. Mindre företeelser som krogbråk, slagsmål eller gruff och dispyter på krogar och arbetsplatser förekom självklart, men de riktigt stora massaktionerna lyser med sin frånvaro i det historiska källmaterialet. Orsakerna till det är av allt att döma den tydliga horisontella kontrollen – folk hade god koll på varandra. Men också rättssamhällets starka position bör ha bidragit till lugnet. Någon större ordningsmakt fanns inte, men den var tillräcklig för att i efterhand kartlägga, rannsaka och döma upploppens deltagare. Endast i mycket få undantagsfall urartade krogslagsmålen till upplopp, och det krävdes sannolikt extraordinära omständigheter för att det skulle ske.
  Under 1800-talet ökade våldet i staden. Vissa upplopp hade en tydlig politisk bakgrund, andra var snarare just urartade krogslagsmål. Mycket förändrades under de år som avhandlingen Massans röst täcker: Sverige gick från ett kontrollsamhälle där adeln hade stor makt, mot nya idéer om demokrati och åsiktsfrihet. Samtidigt förändrades också myndigheternas agerande gentemot folkmassorna. Under åren mellan Södermalmsupploppet 1719 och de så kallade marsoroligheterna 1848 övergav man strategin att försöka tala folk till rätta. Flera av upploppen slutade med att civila sköts ihjäl av militär.