Jävla emo!

Alla vet vad emo är, men ingen vill definiera sig själv som det. Sara Ahlström och Charlotte Bengtsson har undersökt en rätt föraktad subkultur genom att prata med ungdomarna i den.

Ungdomstiden har av många forskare ansetts vara en seismograf, det vill säga ett mätverktyg där ungdomskulturen har antytt vad som pågår under samhällets fasad. Förändrade mönster i ungdomskulturen betyder därmed ett samhälle i förändring. Detta har gjort att många samhällsforskare har intresserat sig för ungdomskulturen och vad olika kulturer säger om just vår tid.
  En av de mest omtalade ungdomssubkulturerna i Sverige i dag uppfattar vi är emo-kulturen. Så gott som alla verkar ha en åsikt om vad emo är, vem som är emo och vad som kännetecknar denna kultur. I ungdomars insändare till tidningar är vanligt förekommande åsikter att emos har en utmärkande stil med färgade tuperade frisyrer och svart klädstil, är deprimerade och självdestruktiva. I ett test på Göteborgs-Postens hemsida kan man ta reda på hur emo man är. Genom att välja svarsalternativ som ”Jag tycker att livet suger”, ”Jag gråter varje gång jag lyssnar på musik, går på spelning eller när någon dissar mig på msn”, ”Jag har svart frisyr med längre lugg och svart klädstil” samt ”Jag lyssnar medvetet på musik som får mig att tänka på saker som gör mig ledsen” blev resultatet ”super-emo”. Är dessa påståenden bara fördomar eller ligger det någon sanning bakom dem?

På forskningssidan är det relativt torftigt vad gäller forskning kring emo-kulturen där ungdomar med inblick och kunskap om kulturen fått ge sin syn på fenomenet. Detta var en av anledningarna till att vi intresserade oss för att belysa kulturen. I vår c-uppsats intervjuade vi åtta ungdomar som vistas vid den såkallade ”emotrappan” i affärscentret Nordstan i Göteborg. Syftet med vår studie var att få mer kunskap och förståelse kring emo-kulturen och de ungdomar som antas tillhöra den. Vi ville via de ungdomar som har inblick i och kunskap om kulturen beskriva och analysera denna kultur.
  Den förklaring och historia som ges till begreppet emo från journalister som intresserat sig för kulturen är att begreppet från början är en förkortning av musikgenren emotional hardcore, en förgrening av hardcoregenren som utvecklades i USA under 1980-talet med ett mer melodiskt sound. Emo-kulturen har under åren växt mer och mer och är enligt musikredaktörerna på den amerikanska musiktidningen Alternative Press ett fenomen med både ett eget språk, stil och ideologi. I Sverige har emomusiken dock inte fått något stort genomslag förrän de senaste åren. Genom intervjuer med våra informanter fick vi uppfattningen att emo är väldigt diffust. Ibland tänker man på emo som en musikstil, andra gånger som klädstil och ibland även hur man är som person.

Något som var mycket tydligt bland de ungdomar vi intervjuade var att de inte själva definierade sig som emo. Orsakerna till detta var blandade, vissa menade att det helt enkelt inte gick att kalla sig för emo eftersom emo enbart är en musikstil och inte något man kan ”vara”. Andra ville inte kalla sig för emo på grund av den negativa klang begreppet kommit att få och syftade på att ”vara” emo ofta kopplas samman med att vara depressiv och självdestruktiv. Ytterligare någon menade att hon inte riktigt hade den klädstil som krävdes för att definieras som emo. Inför uppsatsen pratade vi med långt fler ungdomar än de åtta vi intervjuade, men med samma resultat, ingen ville kalla sig för emo. Vissa kunde peka ut andra som de skulle kalla för emo, men när vi sedan frågade dessa personer sade de sig inte heller vara emo.
  Något som dock motsade våra informanters avståndstagande till att kalla sig emo var att så gott som samtliga av dem någon gång under intervjun pratade om sig själva som tillhörande emogruppen. Uttalanden som ”Vi emos brukar göra si...” eller ”Vi är kelgoa emos...” visar att det finns en stark ambivalens kring emo-begreppet. En orsak till detta kan vara att vi människor, som sociologen Erving Goffman påpekar, har en tendens att alltid vilja dela in oss själva och andra i grupper för att strukturera upp världen. Det är svårt att undvika att definiera sig själv och andra i grupper även om man egentligen tar avstånd från det. Ett annat sätt att se på saken är att ungdomarna kan tycka att det är okej att kalla varandra för emo, så länge det inte är människor utanför ”gruppen” som bestämmer definitionen.

Det har på senare år diskuterats en hel del om emo-kulturen är en skadlig kultur. I Australien har media kopplat självmord till att ungdomarna lyssnat på emomusik och i Ryssland har det pratats om att förbjuda stilen på grund av att den främjar självskadebeteende. Vi hade som många andra tagit del av massmedias rapportering av emo där begreppet främst kopplas samman med depressiva ungdomar med självskadebeteende.
  Ungdomarna vi intervjuade menade dock att självskadebeteende förekommer i alla livsstilar nuförtiden och att det inte kan anses specifikt för just emostilen. De menar att det framförallt är fördomar som gör att man kopplar samman det med emo-kulturen. Dock menade ett par av dem att många med självskadebeteende sökte sig till gruppen, kanske just på grund av de fördomar man hört.
  Ungdomsforskaren Erling Bjurström menar att nya musikstilar under hela 1900-talet väckt motstånd och förfäran hos den vuxna befolkningen. Vilken musikgenre som utpekas som boven varierar över tid och oftast är det den allra senaste som anses skadlig. Vi tycker oss kunna se att detta kan vara en förklaring till den negativa attityd våra informanter upplever från utomstående. Om det görs en ny studie av emo-kulturen om några år kan möjligtvis denna bild som ungdomarna upplever då se annorlunda ut.

Även om ingen av våra informanter på rak arm definierade sig som emo hade samtliga definierats och tagits för att vara emo av andra. Majoriteten av informanterna kunde se likheter i sin egen stil jämfört med ”emostilen”. Den klädstil som många förknippar med emo kallas för
fashioncore. Vare sig man kallar stilen för emo eller fashioncore finns vissa element som ungdomarna vi intervjuat kopplar till den. Samtliga informanter beskriver det som en stil med mycket svart men också inslag av andra mer färgglada färger. Stuprörsjeans, gärna av märket Cheap Monday, och Converseskor nämns också. En lugg som faller ner över ögonen nämner sju av informanterna som typiskt för stilen. Flera av dem nämner också att håret ska vara rufsigt och färgat i svart eller blandat med andra färger, gärna rött eller rosa.

Vad man än väljer att kalla stilen som ungdomarna vid trappan har, verkar det vara en provocerande stil för utomstående som passerar trappan. Allt som oftast får de höra svordomar som ”jävla emo” kastade efter sig av förbipasserande. Detta var även något som vi uppmärksammade under våra besök vid trappan. Vissa av våra informanter berättade att de på grund utav sin stil inte var accepterade i sin stadsdel och av den anledningen valde att "hänga" inne i Nordstan vid trappan där fler med liknande stil höll till. Men inte heller vid trappan är de fullt ut accepterade. Några av våra informanter uppgav att de ofta blev utkörda av vakterna i Nordstan på grund av att de ”skrämde” folk. Detsamma hände när de befann sig inne på den närliggande centralstationen. En av våra informanter berättade hur hon undvek att klä sig i sin stil när hon skulle till centralstationen eftersom hon då riskerade att bli utslängd bara genom att vara där. Den tydligaste fientligheten kommer dock från andra ungdomsgäng. Ett par veckor innan vårt första besök vid emotrappan hade det varit på gång att bli ett stort bråk när ett annat ungdomsgäng, som var i stor majoritet, hade kommit för att ”ta över” trappan. Polis och väktare tillkallades till platsen och lyckades avstyra bråket. Något ungdomarna ofta upprepade var att man var tvungen att vara stark för att stå ut med alla fördomar och alla glåpord från omgivningen för att man valt stilen. Alla var mycket trötta på att hela tiden behöva försvara sitt val av klädstil men kämpade samtidigt för rätten att få se ut som man vill. Ungdomarna hade alla en stor medvetenhet kring sin stil och en viktig del i deras identitetsskapande var att skilja ut sig och ”vara en egen individ”. Tankarna om varför stilen provocerade så många var olika; några tänkte sig att de som kastade glåpord var avundsjuka för att de själva inte vågade sticka ut från mängden, andra att den svarta stilen gjorde att folk trodde att de var ledsna eller att det mörka i stilen kunde upplevas som skrämmande.

Hur stark gruppgemenskap och gruppkänsla ungdomarna på emotrappan har är svårt att få en överskådlig bild av. Några av ungdomarna menar att det för dem inte är speciellt viktigt att tillhöra en grupp, utan det viktiga är att vara med någon som respekterar dem. En informant påpekade dock att han känner sig mycket mer accepterad i gruppen kring emotrappan än i andra grupper. Han uppgav själv att han känner sig annorlunda än andra killar och att det kan vara svårt att hitta personer som accepterar honom på grund av det. På trappan tycker han att acceptansen för olikhet är mycket större. Att man är väldigt accepterande i gruppen är något som samtliga informanter pratade om. Tre informanter nämnde att det till exempel är väldigt accepterat med bi- eller homosexualitet i gruppen. Samtliga menar också att det är en väldigt kärleksfull grupp där man välkomnar alla som visar respekt tillbaka. Trots att informanterna inte uttrycker att gruppen har några gemensamma värderingar kan vi ändå se att gruppens stora acceptans för varandras olikhet utgör ett gemensamt drag. Kanske är det i denna acceptans som gruppen finner sin kollektiva identitet.

Vid studiens början trodde vi att emo-kulturen skulle vara lättare att ringa in och få grepp om. Upptäckten att ingen ville definiera sig som emo var för oss mycket förvånande. Trots att våra informanter regelbundet hänger vid en plats som de själva och andra benämner som emotrappan definierade sig ingen som emo. Frågan är vem som egentligen är emo om ingen vid emotrappan definierar sig som det?
  Vi menar också att det är av yttersta vikt att vi utomstående inte tolkar in betydelser och innebörder i ungdomskulturers yttre attribut och symboler, utan i stället försöker se varje enskild individ och dennes personliga identitet och låter ungdomarna själva definiera kulturen.