Svarta köp och vita samveten

Lotta Björklund Larsen hörde titt som tätt människor i sin omgivning prata om att de ”betalat något under bordet”.
  Det verkade vara något självklart i vardagen, men samtidigt moraliskt och samhällsekonomiskt förkastligt. I sin doktorsavhandling i socialantropologi har hon undersökt denna motsättning.

Svart arbete täcker ett brett spektrum av arbeten. Det finns det grova utnyttjandet, där människor utan arbetstillstånd har arbetat hårt för en spottstyver i ersättning eller ”provanställningar” som avslutas utan att lön betalas ut. Med jämna mellanrum hängs någon känd person eller politiker ut på löpsedlar när de ertappats med att köpa svart. Samtidigt pratar många människor, i alla möjliga sammanhang, om att de köper, byter och säljer tjänster på ett sätt som kan anses vara svart. Att ”ta det utan faktura”, ”betala under bordet” eller ”mörka” var bara några av de omskrivningar jag hörde bland grannar, på barnens fotbollsträning och till och med bland universitetskollegorna. När jag frågade varför, var anledningarna många men två slags åsikter återkom, en ekonomisk och en av vana. ”Självklart, det är billigare” sa många, ”det är så lite” var en annan synpunkt. Resonemang i termer av skatteåterbäring var också vanliga; ”jag har ju betalat så mycket i skatt...”
  Samtidigt visste man mycket väl att det egentligen var fel, både rättsligt och för den gemensamma välfärden. Svart arbete verkade vara något självklart i samhället och något som de flesta någon gång hade köpt, samtidigt som det anses omoraliskt.

Denna motsättning var något jag ville adressera. I min avhandling i socialantropologi Illegal yet Licit. Justifying Informal Purchases of Work in Contemporary Sweden vill jag bredda insikten om varför köp av svart arbete är ganska vanligt i Sverige.
  Utgångspunkten var att ”alla” köper svart, även om långtifrån alla svartköp kan rättfärdigas. Lagenligt bör alla byten av tjänster som har ett värde vara föremål för beskattning, oavsett hur de ersätts. Men Skatteverket måste definiera en gräns mellan å ena sidan beskattningsbara marknadstransaktioner och å andra sidan de socialt konstituerande tjänster som människor hjälper varandra med. Denna komplexitet återspeglas i en osäkerhet bland svenskar om vilka tjänster som faktiskt bör beskattas, samtidigt som den också ger ett förhandlingsutrymme för svartköp.

Men vem vill prata om sina, vanligt förekommande men trots allt olagliga, svartköp? Ett antropologiskt fält ska bestå av människor som har något gemensamt. Jag ville famna brett eftersom ”alla köper svart”, och ansåg mig även behöva tillit från dem jag skulle intervjua.
  Efter moget övervägande genomförde jag etnografiska intervjuer med en tredjedel av de människor som jag en gång i tiden gått i grundskolan med. Jag intervjuade 47 stycken medelålders människor som är sysselsatta med en mängd olika arbeten och i dag bor utspridda i framförallt södra Sverige.
  Etnografiska intervjuer skiljer sig från andra genom att man har en relation till varandra, vilket möjliggör att gå på djupet med olika frågeställningar. I intervjuerna diskuterade vi olika aspekter på arbete och hur man förhåller sig till att köpa arbete. Det var tydligt att svartköp var ett känsligt ämne att diskutera och i ställ-et för ”svart” använde man slang, metaforer och omskrivningar. Det var ett sätt för informanterna att göra sina svartköp mer informella och därmed mer acceptabla, och de olika benämningarna blev också ett sätt att organisera och analysera mitt material. Det acceptabla köpet av svart arbete handlade i grova drag om att göra en bra affär, om synen på arbete – både eget och andras – samt om förhållandet till samhället. Här ska samhället förstås dels som statsapparaten, men också som människor i ens vardag, och övriga som bor och arbetar i Sverige.

Något som direkt utkristalliserades var att acceptabla köp av svart arbete var något som handlade om privatlivet. Svartköp inom det offentliga och mellan företag ansågs inte okej. Några få hade aldrig köpt svart, det stora flertalet köpte någon gång då och då och en handfull var djupt engagerade och både köpte, sålde och bytte svarta tjänster så ofta det gick. Rättfärdigandena handlade om komplexa förhandlingar i vardagsekonomin. När det gällde att få ett arbete gjort hemma var det inte enbart ett val mellan svart eller vitt. Också vad personerna kunde göra själva, eller om de kände någon som kunde hjälpa till, spelade in – oavsett om det gällde barnpassning, måla om i sovrummet, fixa avloppet, byta avgasröret på bilen eller något större projekt.

Utgångspunkten för att köpa svart är att göra en bra affär. Att köpa billigt är nästan normativt i dagens Sverige. Vi handlar på rea, vi tar tillfällen att göra ett kap och känner oss nöjda när vi köpt något billigt. Hade det varit så enkelt hade det blivit en avhandling om enkel ekonomisk rationalitet. Det billiga måste sättas i relation till något – till arbete och till samhället i stort.
  Ordspråket ”bra karl reder sig själv” kan ses som en god utgångspunkt för att beskriva hur viktigt arbetet är för svenskar. Bland de intervjuade var det många som gärna fixade hemma själva. Oavsett yrke. Inte bara ”karlarna” fixade, även många av kvinnorna ville hellre göra arbetet själva än köpa motsvarande tjänst. Detta var speciellt tydligt när det gällde städning. Om man inte var praktiskt lagd så användes detta snarare som en ursäkt för att vara tvungen att köpa en tjänst.
  Beroende på vilket arbete som ska utföras, så handlar det om en förhandling av tid (har jag tid och vad vill jag använda den till?), av kunskap (kan jag utföra arbetet på det sätt som är önskvärt?) samt om pengar (vad har jag råd med?). Vad som beskrevs var en ganska komplex förhandling eftersom pengarna man har vanligtvis kommer från ens betalade arbete – och denna är beskattad. Att köpa en tjänst betyder för de flesta att man behöver arbeta tre till fyra timmar för   att kunna betala för en timmes arbete.
  Denna relation, som ibland kallas skattekil, är ett vanligt argument för att köpa svart. Men det var få som enbart kunde rättfärdiga sina köp på detta sätt. Dels för att det trots allt är ett lagbrott men också för att de flesta är mycket medvetna om att staten går miste om intäkter vid svartköp. Skulle alla tjänster för privat bruk köpas svart minskar utrymmet för ens egen, men också för andras, välfärd.

Sättet att rättfärdiga svartköpen blev en fråga om förhållandet till andra människor och att skapa balans i detta förhållande. Att byta tjänster kan ses som ett sätt att skapa sociala relationer och göra samhället möjligt. Hjälper man någon med något, så är det en utgångspunkt för en bra relation men man förväntar sig ofta att själv få hjälp någon gång i framtiden. På detta sätt skapas relationer på kors och tvärs, relationer som också ska underhållas och balanseras. Att ge, ge en gång till och ytterligare en gång skapar en känsla av överlägsenhet om den som fått inte har möjlighet att ge tillbaka. Om å andra sidan mottagaren undviker att återgälda, blir relationen dålig.

Det acceptabla svartarbetet talades om på liknande sätt. För att köpet skulle kunna rättfärdigas, så skulle också utföraren av den svarta tjänsten ses som nöjd med affären.
  Diskussionen om balans innefattade också staten. Det vara många som talade i termer av en ekonomisk relation till staten. De flesta intervjuade hade en ganska positiv syn på den svenska välfärdsstaten. Samtidigt är insikten stor om att man betalar mycket i skatt; inkomst, moms et cetera. En viktig aspekt var då känslan av att också ha balans i de mellanhavanden man har med staten – att man betalar mycket men också får mycket för pengarna. Detta gäller inte bara de egna mellanhavandena, detta skulle också gälla alla andra som bidrar och tar del av välfärden.
  Med dessa tre tankar i bakhuvudet; att göra en bra affär, synen på eget och andras arbete samt att ha balans i bytesförhållanden både till motparten och till staten är det lättare att förstå varför vissa typer av svartköp kan rättfärdigas och andra inte.
  Är relationen nära mellan köpare och säljare är det mer acceptabelt. Därför pratade man ofta i termer av att ”vi byter” eller ”att jag får hjälp”. Detta är ett uttryck för att det finns en tidigare relation mellan köpare och säljare, därmed är det en transaktion som försiggår i det privata och som staten inte ska ha insikt i. Man byter en tjänst mot en annan.
  Att byta var mer acceptabelt än att köpa för pengar. Det finns många aspekter på pengar. Det är staten som trycker pengar och skatt betalas enbart med pengar. Känslan av att staten inte är med i transaktionen är därför mer uttalad i ett svartköp än om en tjänst ersätts med en annan.

Men att köpa något för pengar förändrar också rollen för den som får pengar. Helt plötsligt har mottagaren en frihet att köpa. Handeln blir inte enbart en uppgörelse mellan köpare och säljare, ett byte, utan involverar potentiellt resten av samhället. Det blir en marknadshandel. Efter en liknande logik var det mindre acceptabelt att köpa svart när en mellanhand är involverad. En mellanhand tillför inget arbete, men tar ändå betalt. Dessutom får inte själva utföraren av tjänsten det förtjänade.
  Att köpa en tjänst på fritiden kunde också rättfärdigas. Om den som utför svartjobbet har arbetat heltid, gjort sin samhällsinsats och betalat skatt på inkomsten ska inte staten blanda sig vad som utförs ”vid sidan om” eller ”efter jobbet”. Å andra sidan, att köpa svart av någon som går på A-kassa eller är sjukpensionär kändes inget vidare. Denna person sågs då som kapabel att arbeta. Att både arbeta svart och samtidigt får ersättning från det allmänna var inte acceptabelt.
  Slutligen verkade benägenheten att köpa, byta och sälja svart att ha mycket litet att göra med gängse sociala kategorier eller politiska åsikter. De som var mest aktiva med att köpa, byta och sälja tjänster sympatiserade med partier både till höger och vänster.

Att delta i svart arbete verkar i stället handla om ett inlärt beteende. Man gör vad de flesta andra i omgivningen, på jobbet eller i hemmet gör. Under vissa premisser ses svartköp som varken omoraliskt eller irrationellt, utan en enkel och smart handel för både köpare och säljare som stärker relationen dem emellan. Därmed utgör svart arbete ett dilemma för välfärdsstaten. Hur ska gränsen dras mellan de tjänstebyten som ska beskattas för att säkra välfärden, och de som ska ses som en socialt konstituerande hjälp mellan människor?