Civilstånd: student

För er som är intresserade, detta är Panelhönan:

Namn: student
Ålder: student
Bor: student
Gör: student
Fritidsintressen: student
Familj: student
Civilstånd: student

Så. Något jag förstått redan är att när man är student har man varken tid, pengar eller lust att vara något annat än just student. Man hör det ofta klagas, ”åhh är så pank, är fattig student”, ”åhh har ingen tid, tenta på fredag”.
  Ja ja ja, handen på hjärtat va, fattiglappar, vi vet allihopa att den där gnälliga attityden är en spröd liten fasad för att dölja den dystra sanningen – att vi gillar det. Utan tid och pengar isolerar man sig enkelt utan svepskäl, från såväl vänner som familj och så kallade ”nöjen” samt från svårhanterliga känslor (sorg, glädje, extrem kåthet, rastlöshet och habegär, hunger). Praktiskt! Plötsligt förstår jag verkligen varför folk pluggar 200 procent (fastän man inte får! tokigt!) och samtidigt engagerar sig i studentkår eller annat frivilligt vansinne år ut och år in. Man slipper ta tag i skiten. Det vill säga livet.

För några helger sen anammade jag min nya studentidentitet på allvar: jag stannade hemma. Hela helgen. Torsdag kväll till måndag morgon. Never happened before detta årtusende. Jag kände frid och min själ harmoniserade med kurslitteraturen. Jag satt hemma i mitt flickrum och pluggade helt enkelt. Detta som gjorde mig så gott spridde total ångest, särskilt bland mina ickestuderande vänner, som kände sig helt och hållet värdelösa i jämförelse: dekadens i själen och en öl i handen. Ett par dagar senare fick jag ett samtal från en av dem, som undrade om mitt pluggade inte var liiiite överdrivet ändå. ”Åh, suck”, svarade jag och riktigt ansträngde mig för att låta trovärdig, ”tror du jag isolerar mig frivilligt eller?”

Min allra första tenta gick väl sådär, vilket väl var ganska väntat. Men blev extremt nöjd ändå med tanke på förutsättningarna. Resultatet av andra tentan blev däremot en aning chockartat. Jag fick ett A!!! Lycklig som en tjock liten ponny sprang jag genom korridoren mellan B- och D-huset där jag, trots allt ganska blygsamt, tjöt ut min lycka i min kursares öra. Veckan som följde fick jag sån jävla hybris att jag helt glömde bort att plugga. Och här finner jag mig själv igen, på ruta ett. Minst en veckas plugg att ta igen och utan ett spår av den där nya, fattiga och skrytsamt upptagna studentpersonligheten.

Panelhönan