Jag har varit livrädd för seminarier, tänkt att det en dag skulle bli min dödsorsak; "Panelhönan död efter seminarium." Jag har alltså aldrig behövt delta i ett seminarium tidigare, och redan innan den nya delkursen började hatade jag den intensivt just för att jag visste att den skulle innebära två stycken i veckan. Jag svor inombords och tänkte under delkursens första föreläsning att föreläsaren var en grym tyrann, med onda små glasögon, sänd till jorden för att förgöra mig med hjälp av sina undersåtar Seminarieledarna. Dagen innan seminarium nummer ett läste jag kurslitteraturen grundligare än aldrig någonsin tidigare, vände ut och in på alla instuderingsfrågor tills jag nästan var gråtfärdig, vred och vände på allt tänkbart tills jag inte längre förstod vad frågorna betydde, för att sedan totalt ge upp. Jag gick och la mig med två frågor obesvarade, helt säker på att på något extremt obehagligt sätt behöva stå till svars för detta följande dag.
Ja, sen står jag där i en steril korridor och väntar på att det ska bli dags för min seminariegrupp att bli insläppt i salen. En snubbe som står och väntar frågar mig om jag läst något inför seminariet. Jag svarar nervöst och ba: "ja asså jag har försökt i alla fall, eller jag menar…aa". Han ba: " Aha, aa, inte jag". Jag kunde ej greppa detta. Vill han frivilligt bli bränd på bål? Hånad, straffad, förolämpad? Tänker jag. Seminariegruppen innan vår drar ut på tiden, och tio minuter försent blir vi insläppta. Tänker att detta måste bero på att jag haft oturen att få den ondaste seminarieledaren av dem alla, som inte släpper ut någon förrän ALLT blivit besvarat.
Väl därinne visar det sig att gruppen är ett pyttegäng på cirka åtta personer. Jag tänkte mig minst det dubbla, eller ja, säkert tredubbla. Och mina kursare som annars kan se så skräckinjagande pretentiösa ut är nu helt harmlösa; mest killar i långt hår - uppsatt i tofs eller utsläppt (långt hår är nästan obligatoriskt för alla manliga studenter på denna institution, eller i alla fall vid denna specifika kurs). Seminarieledaren, eller snarare hennes uppenbarelse, liknar Janis Joplin extremt mycket, och har en barsk röst som först skrämmer mig. Men hon är inte farlig! Hon är så jävla soft. Det förstår jag när hon direkt delar in oss i två grupper och ber oss "diskutera frågorna lite medan hon tar en rökpaus". Folk som inleder ett seminarium med att ta en rökpaus har helt klart en extremt chillad attityd och är inget att rädas. Skönt.
När vi börjar diskutera visar det sig att majoriteten av de andra jävlarna inte ens läst texterna, eller ens tittat på frågorna. Ingen respekt för auktoriteter, inget ansvar för sitt eget lärande… muttrar jag förvirrat för mig själv inne huvudet. Är detta ett seminarium? Lite slappt chitchat med en skara slöa kids som inte gjort "läxan"…
Desillusionerad av universitetslivet, precis som vanligt. Jag spelar tjurig ett tag inför mig själv, suckar över all tid jag helt i onödan la ner på att klara detta livets hinder, tänker på alla de gånger jag inte lyssnat när mina vänner sagt att seminarier är en baggis. Men asså… egentligen är jag bara glad, och lättad över det faktum att ingen jävel brydde sig om jag hade funnit ett exakt svar på instuderingsfråga nummer sju eller inte.
Panelhönan
Gaudeamus
gaudeamus@sus.su.se
