Räddaren i nöden

Kursare hit, kursare dit…suck. Gu vad jag hört mycket om folks kursare alla dessa år jag själv gått på gymnasiet, jobbat och whatever. Men gu, har jag tänkt, så lama dom verkar. Plugga med en kursare, bärsa med en kursare… suck. Har folk inte riktiga vänner? Och vad är det som skiljer en kursare så distinkt från en vanlig jävla klasskompis? Jag har alltid undrat. Något jag lagt märke till är i alla fall att relationen till sina kursare beror delvis på hur många poäng man läser, delvis på om man läser ett program eller ej. Och självklart spelar det också roll vilken inställning du själv har till dina kursare. Såhär har jag tänkt:
  En 7,5-poängs-kursare är ofta väldigt svår att få kontakt med. Man är på universitetet tillräckligt ofta för att lägga märke till en snygg (eller bara den minst fula...) kille/tjej i klassen. Men man har ändå inte tillräckligt med föreläsningar för att orka lära känna någon i gruppen ordentligt. Ofta är 7,5-poängskursaren alltså nån man tycker är lite soft men inte fått tid att lära känna/ligga med.
  15-poängskursaren vet jag ingenting om. Kan tänka mig att det är en tillspetsad variant av föregående. Kanske får man ligga till slut efter nån tentaöl, men mer än så blir det inte.
  30-poängskursaren är en total pain in the ass, typ. Vill plugga och bärsa och säkert infiltrera ditt liv på alla tänkbara sätt.

Så tänkte jag. Min inställning till kursare var vid terminsstarten inget vidare. Jag undvek dom in i det sista, tänkte att hellre isolerar jag mig genom tenta­plugg och raster än att hänga med dom här idioterna till 30-poängskursare. Detta tills jag upptäckte det essentiella i att ha en kursare, den typen av kursare som alla faktiskt pratar om fastän jag aldrig kunnat förstå hur det hänger ihop: en fin kursare är din absoluta räddare i nöden.
  Din (eller plural) absoluta räddare i nöden är den du gör alla gruppuppgifter med. Det är en soft människa med vilken du värmer lunch, köper godis och ger de andra kursarna kodnamn som ger er frihet att diskutera dessa helt fritt utan att behöva tänka på eventuella konsekvenser. Helt enkelt någon du absolut inte klarar dig utan under en termins heltidsstudier.
  Självklart existerar dom där jobbiga karaktärerna fortfarande i precis samma utsträckning som man tror. I min klass har vi till exempel ”The Riddler”, ”Tanten” samt ”Den snälla tanten”. The Riddler är en oerhört frågvis människa vars frågor närmast liknar gåtor eller rent av kuggfrågor. Dessa kan aldrig besvaras. Jag gissar att denna karaktär är svårt oundviklig vilken kurs man än läser. Tanterna är bara tanter; harmlösa men kanske en aning irriterande med sina livserfarenheter som ständigt kommer på tal så fort tillfälle ges.

Nåväl. De goda kursarna väger upp de onda. Jag trodde aldrig i livet att jag nånsin skulle sitta och tjata om något så världsligt som en så kallad kursare. Men återigen finner sig Panelhönan totalt desillusionerad, men med svar på förra kolumnens indirekta fråga: med eller utan motivation överlever du sluttentor och muntliga presentationer tack vare dina allra softaste kursare. Frågan är i stället hur jag ska klara mig utan mina nuvarande nästa termin.

Panelhönan