En verklig flykt

Klockan ringer, man snoozar mellan en och fem gånger, äter frukost och lyssnar samtidigt till radion som säger att dagen ska bli övervägande molnig med lite regn, somnar nästan på vägen till jobbet, jobbar cirka åtta timmar, ägnar sig åt varierande fritidsaktiviteter, kvällen slutar kanske med att man blir full, somnar i fel säng (eller rätt), man blir dödskär, dumpad, olycklig, dödskär igen, och igen, får några barn, de är asgulliga men också ett helvete, de växer upp, man sitter i gungstolen några år, blir sjuk och dör. Klart att vi ständigt letar efter vad som helst som kan få oss att bara "komma bort". Semester eller sprit, eller både och, kanske en liten kärleksaffär vid sidan av efter det tio år långa och lagom monotona äktenskapet, eller varför inte en vampyrfrossa, som det här numrets essä handlar om?

Att 2000-talet svämmar över med berättelser om det overkliga i mitten av det verkliga är egentligen inte så konstigt. Det är väl först nu som det börjar gå upp för mänskligheten att vi är på gränsen till att förgöra oss själva. Vi är i ett växande behov av en utomstående kraft som utmanar oss själva. Jag skulle därför inte säga att intresset av det paranormala inte enbart handlar om att fly den ovan beskrivna verkligheten, utan även om att definiera den. Att se på världen och människan utifrån. Att bedöma vårt eget beteende ur en vampyrs ögon, någon som sett utvecklingen i tusentals år och som i sin odödlighet kommer att beskåda och bedöma i tusentals år till. Vampyren i sig är ett hot, men inte bara på grund av sin blodtörstighet och sina sylvassa hörntänder, utan även på grund av sin distans till det mänskliga.

Jag är inget vampyr-fan, även om jag laddat ner och sett båda säsongerna av True Blood och väntar spänt på den tredje (jag blev övertalad). Jag har heller aldrig slukats av science-fictionböcker, rollspel, skräckfilmer eller annat världsfrånvänt. Själv skulle jag säga att mitt ointresse beror på att jag upplever världen som den är som så pass paranormal att en ytterligare dimension av den inte riktigt känns nödvändig.

Det är paranormalt att hjärtat över huvudtaget slår, att människan flyger runt i små raketer i rymden och att vi har en folkvald regering som gör allt för att motarbeta folket. Det är paranormalt att tro på evig kärlek och gud som en allsmäktig fader. Ja, ni fattar grejen. Jag brukar själv ofta tänka att jag sitter på en liten planet och tittar ned på jorden och alla små aktiviteter som pågår. Jag ser det mänskliga livet som ganska kort och meningslöst, jag ser även min egen existens i relation till oändligheten som ganska meningslös. Min vän, som jag ibland vädrar dessa amatörfilosofiska tankar med säger att just detta är grunden till ångesten. Jag tänker snarare tvärtom och betraktar även jordens undergång med en påse popcorn i knäet.
Äh, jag bara skoja. God jul.