(O)säker (extra)inkomst

När du går och lägger dig på kvällen kan du aldrig stänga av mobilen eller dra ur jacket. Du ställer klockan på 06.00, väntar hela förmiddagen men ingen ringer. En annan dag känner du att du måste sova ut och ställer inte klockan. Då ringer mobiltelefonen 07.15 och säger att du måste vara på andra sidan stan klockan åtta.

Så kan det vara att försörja sig som springvikarie. Att basera hela sin överlevnad på ifall någon ringer samma morgon (det är inte ovanligt med olika arbetsgivare varje dag) är tärande, både fysiskt och psykiskt. Jag vet av erfarenhet.
  Att ha liknande uppdrag vid sidan om studierna är kanske inte riktigt lika tärande. Som student behöver man ofta en extra inkomst, och den hyllade flexibiliteten kan i sådana fall till och med gagna arbetstagaren, till en viss gräns.
  Men som sagt – ju mindre tyngd det blir på ”extra”, och ju mer på ”inkomst”, desto mindre önskvärt blir osäkra anställningar. Akademikerförbundet SSR visade i en undersökning i slutet av förra året att 97 procent av LO-medlemmarna, om de får välja, vill ha fasta anställningar. Också inom TCO och SACO var siffrorna höga; 95 respektive 91 procent.
  Nä. De ökande visstidsanställningarna beror knappast på att arbetskraften så gärna vill vara flexibel (i varje fall inte på arbetsgivarnas villkor). Totalt sa även 89 procent av de tillfrågade under 29 år att de hellre ville ha fasta jobb.

På nyhetssidorna i det här numret kan du läsa om hur det kan gå till när man plötsligt inte får jobb av ett bemanningsföretag, i detta fall Lärarjouren. Den drabbade menar sig ha blivit diskriminerad. Kanske är detta fall för just Lärarjouren något unikt, kanske behandlar de sina andra anställda så felfritt man nu kan som bemanningsföretag. Det vet jag inte. Frågan är hur vanligt det är att studenter ens orkar försöka hävda sina rättigheter som extrajobbare.

I studentsituationen kan det, rent praktiskt, vara välkommet att olika sorters bemanningsföretag existerar. För de extra pengarna, för att få erfarenhet som annars kanske skulle varit svårare att få som icke-färdigutbildad. Ingen skugga ska falla på studenterna som väljer att anmäla sig till ett sådant företag. Inte heller på de som, oavsett akademisk examen eller ej, tvingas försörja sig helt på detta sätt.
  Däremot på själva idén att genom uthyrning av arbetskraft åt andra företag, och över huvud taget genom visstidsanställningar, kringgå de rättigheter arbetstagarna annars kan hävda.
Och frågade man studenter vad de helst skulle välja, skulle nog en slående hög andel även där svara ”hellre kunna leva på studiemedlet än att bli inringd på jobb mellan tentorna”.