Blinde Edgar

Edgar använde glasögon. Att påstå att han skulle haft dem sedan födseln skulle vara en fånig överdrift, ett retoriskt grepp vars enda syfte skulle vara att eventuellt leda oss en stund till leendenas källa. Men jag vågar gissa på att han hade haft dem sedan han började gå, eller åtminstone sedan han började gå i skolan. Vi gick tillsammans i skolan under låg-, mellan- och högstadiet, och då hade han alltid glasögon. Han kallades faktiskt för "blinde Edgar", så som man där borta brukar kalla alla som bär glasögon: blinde Luis, blinde Frank, blinde Meme. Och när jag nu tänker efter noga kan det hända att Edgar och jag till och med gick tillsammans i skolan från första klass, från allra första början, i den där katolska skolan där det bara fanns en kran för att dricka vatten efter rasterna. Jag blundar och ser klart mig själv och alla de andra törstiga och svettiga barnen i den långa kön, med solen gassande på våra huvuden och med klockan ringande i bakgrunden: Rasten är slut! Då och då spottade någon in i kranen, speciellt när alla var tvungna att böja sig ner och suga vattnet från kranen, för trycket var så svagt att inget vatten rann när man öppnade den. Denna skola flyttade senare in i en gammal fyrkantig byggnad som tillhörde kyrkan, ett slags kloster för blivande präster. Vid den senaste jordbävningen för några år sedan jämnades skolan helt med marken.
Ja, det är möjligt att Edgar och jag var studiekamrater redan från början. Dessutom bodde vi i samma kvarter, på hundra meters avstånd från varandra. Så jag ljuger inte om jag säger att jag kände honom ganska väl. Han spelade baseboll, hellre än fotboll eller basket, och han var både ordentlig och såg ordentlig ut, som en barnvariant av en kontorist. Nu, när Edgar har tvingat mig att skriva ett par rader om honom, tänker jag just på dessa attribut. Jag tänker på hans glasögon, på hans basebollhandske och på hans välkammade raka hår. Jag tänker alltså på det som i mina ögon utmärkte honom, på det som gjorde Edgar av honom och skilde honom från de andra.

Jag sitter en vanlig kväll, som ser ut att bli en lång och blåsig kväll, framför en dator på Stockholms universitet och försöker skriva ett par rader om en person som jag känt sedan vi var barn, någon som var min vän lika mycket som alla andra barn som inte bråkade med mig var mina vänner, och som var min granne i en medelklass- och arbetarklassförort någonstans i ett litet land som heter El Salvador. Livet skilde åt oss, så som det ofta gör. Edgar gick på ett gymnasium och jag gick på ett annat. Han gick med sina glasögon, sitt raka hår och sina böcker en teknisk linje, i en pojkskola driven av präster där eleverna bar vit skjorta och blå byxor, och jag gick i en statlig blandad skola där vi bar vit skjorta och jeans. Men vi hälsade så klart alltid när vi träffades ute på stan eller i vårt bostadsområde, vi hälsade alltid lika glatt. Därför att för mig var Edgar alltid Edgar, min gamla studiekamrat och vän, blinde Edgar. Och jag var alltid samma García för honom.

Vad är livet, tänker jag och tittar ut genom fönstret, om inte umgänge? Jag gick in med all kärlek i vänskapen med mina nya studiekamrater på gymnasiet, och tillsammans med dem förvandlades jag från barn till man. Pang! Jag hör fortfarande vår musik, den dundrande rocken som ännu i dag är som den finaste poesi i mina öron, och likaså sitter smaken på de där delade cigaretterna och de där billigaste ölen fast i munnen på mig. Vad är livet, om inte vänskap? Livet, livet … Ett moln av skadliga insekter surrade över oss och vi anade ingenting. Vi såg bara sol, och måne. Då och då mördades människor som vi kände, till och med våra egna lärare, men vi var unga och vackra och levde med solen och månen. Vi förstod inte riktigt. Vi såg ju blodet, men vi förstod inte riktigt att alla dessa mördade människor som hittades vid vägkanten inte var något normalt. Vi visste inte att alla länder inte var sådana. En dag gick jag ut gymnasiet, och Edgar gick ut gymnasiet. Så plötsligt satt jag på flaket till ett militärfordon, bakbunden och med en bindel för ögonen, omgiven av förhatliga militära stövlar, och senare i en trång buss som tog mig långt ifrån mitt land, min familj och mina vänner, och efter en tid även i ett flygplan som korsade himlen och förde mig till en helt annan värld. Härifrån skriver jag nu dessa rader som Edgar har tvingat mig att skriva, omgiven av böcker och människor av alla färger. Jag kunde ha varit Edgar, eller åtminstone kunde jag ha varit någon vars liv liknar Edgars, om militärfordonet, den internationella bussen och det snabba flygplanet inte hade funnits i mitt liv. Edgar stannade i El Salvador. Jag vet inte vad han gjorde under alla dessa år. Han fyllde väl sina dagar med något som var viktigt för honom, på samma sätt som jag fyllde mina med något som var viktigt för mig. Med andra ord: han levde.

För några år sedan tog kriget slut i mitt land. Det var svårt att tro, för då hade jag och alla andra redan vant oss vid tanken på att det var krig i vårt land. Tjugo år är en evighet. Ändå var det sant, militärernas gevär hade tystnat, det var fred. Men insektsmolnet fanns kvar. Redan innan kriget hade tagit slut hade ljudet från andra vapen börjat skrämma befolkningen. Så egentligen blev det aldrig tyst. Nu var det tatuerade ungdomar som sköt, ungdomar som var lika gamla som Edgar och jag var när vi gick ut gymnasiet, och så sköt också vanliga tjuvar, män med livlösa ögon som kunde mörda någon för att komma åt ett glittrande halsband eller en plånbok full av papper.
Det är faktiskt orättvist. Edgar har tvingat mig att skriva ner de här raderna men han har inte berättat för mig var allt detta våld kommer ifrån. Hur ska jag veta det? Hur ska jag förklara det? Jag vet ingenting. Jag är en vanlig man som bara önskar att solen lyser på både dig och mig. Nu tvingas jag läsa om blodet i tidningarna och höra blodiga berättelser från allas munnar, och precis som förut kan jag inte förstå. När kriget tog slut i mitt land började jag åka dit oftare. För trots våldet, var det ju fred. Någon gång träffade jag på Edgar i vårt gamla bostadsområde och vi växlade några ord. Hur är läget? Bra, och du. Bra. Och hur är det i Sverige? För det är där du är, eller hur? Javisst, jag trivs bra, jag pluggar och jobbar på universitetet, men det är alltid bra att komma hit på besök, framförallt för att träffa min familj, men också för att träffa vännerna och för att äta de typiska maträtterna. Ja, de glömmer man aldrig, eller hur? Nej, det går inte. Edgar hade blivit dataingenjör, eller någon annan typ av ingenjör. Det gladde mig. Det var bra. Gymnasiet hade lett honom någonstans. Och nu var han dessutom familjefar. Kul. Tiden har sin gång.

Jag skulle kunnat vara Edgar, verkligen, men det är jag inte. I går eller i förrgår satt jag i en park i Stockholm, med en kopp kaffe i handen och en kanelbulle i en påse, när min syster berättade något om Edgar som jag inte visste. Du vet vem han är, eller hur? Edgar, javisst. Det var förra veckan. Han åkte med sin fru till en fest på kvällen, på den nya vägen som går österut från San Salvador. Plötsligt stod där några poliser vid vägen, eller så var det män som hade klätt ut sig till poliser, och stoppade dem. De stannade naturligtvis. Vem gör inte det? Då ber männen om deras pengar, eller kanske ville de ha själva bilen. Det verkar som om Edgar protesterade. Då skjuter den man som står närmast fem kulor i ansiktet på honom. Fem kulor, tänker jag. Jag ser hans glasögon förintas, och splittren tränga in i köttet. Jag ser blod. Och så ser jag Edgars fru tappa andan och vettet i förarsätet. Men, säger jag … då dog han? Javisst, han dog. Edgar finns inte mer. Sedan dess har han knackat på mitt huvud. Och varje gång jag öppnat har han bett mig om att skriva dessa rader.

Oscar García är doktorand på Institutionen för spanska, portugisiska och Latinamerikastudier. Han kommer ursprungligen från El Salvador men har bott i Sverige under många år. Han har publicerat tre böcker samt flera noveller på svenska.
   Vill du ge respons på hans berättelse eller ställa en fråga, kontakta: oscar@isp.su.se