Mode är religion

Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna. (Första Mosebok 3:7)
  Första Moseboken beskriver begynnelsen, Guds skapelse. Adam och Eva var de första människorna och även de första som bröt det enda bud Gud lagstiftade. Denna olydnad går under namnet syndafallet, en synd baserad på frestelser och otillåtna sexuella tillfredställelser.
  Kunskapens träd står för vetande om den fördolda sexualiteten. Och dess frukt, som de inte fick äta, står som symbol för den sinnliga erotiken. När synden var ett faktum kom den bittra eftersmaken av den förbjudna frukten. För att dölja synden i förhoppning om att Herren inte skulle ertappa dem, beslöjade de den med fikonlöv.

Detta, det är upptakten till klädernas historia. Att skyla. Innan utvisningen från Edens lustgård ges kläder ytterligare en innebörd: Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem (Första Mosebok 3:21) – för att de skulle klara sig under de växlande väderförhållandena.
  Kläder är sammanfattningsvis ett överdrag, som döljer kroppens estetiska syndfullhet såväl som försvarar den sköra kroppen mot naturen. När människan experimenterar med kläder för att uppnå någonting konstnärligt, då intar kläder rollen som mode.

Mode är till skillnad från kläder ett formspråk, som ger form åt en individs karaktär till allmän beskådan. En genomtänkt klädstil är jagets porträtt, det individen vill tolkas som. På så sätt blir mode en komplettering av det man vill vara, eller redan är.
  Men att enbart säga att mode är ett formspråk låter för mig kraftlöst. Min mening är att mode är religion. Mode är en komplettering av jaget i den utsträckningatt det är ett förkroppsligande av psyket. Treenigheten av detet, jaget och överjaget övergår från det psykiska till det fysiska genom kläder.
  Erotiska kläder signalerar de sexuella drifterna. Kläder som förkunnar nationalitet, religion, politisk ideologi, ekonomisk status eller social tillhörighet identifierar personens bakgrund och intressen. Uniformer relaterar till moralen.

Mode är alltså en liturgi, som utövas av personer som är måna om det yttre. En fåfänga som indikerar flärd och högmod. En girighet som kräver stor finansiering.
  Och en utsmyckad livsstil är ju en förmån, som många vill ha. Vilket i sin tur leder till avund och imitation; denna maktkamp sätter igång en trickle-down-effekt när modetrender rinner ner från de högre klasserna på begäran av de lägre.
  Denna form av social imitation orsakar en konsumtionsåtrå, som eskalerar till ett vällustigt frosseri i materiella ting för att påvisa ekonomisk och social status. En ”iögonfallande konsumtion” som den amerikanske sociologen Veblen kallade det redan vid förra sekelskiftet. Denna kommersiella lättja kan i sin tur väcka vrede hos vissa.

Men att döma mode som ”dygdens förstörare” är orätt. Liksom synder, finns det dygder. Och på samma sätt har modet sina paradoxer. Lika mycket som det kan vålla avund, frambringar det ödmjukhet i form av en vördsam imitering. Enligt den brittiske filosofen Spencer visar en imitatör respekt för den trendikon denne efterliknar.
  På motsvarande sätt finner erkända artister inspiration i gatumodet för att utforma sin image. Det i sin tur leder till trickle-up-effekten, som för modetrender upp från de lägre klasserna till de högre. Och på så sätt skapas en öppenhet. Mode blir alltså tillgängligt för alla och därmed demokratiserat, då det inte längre är förbehållet eliten och dess haute couture.
  Att klä sig unikt blir en kardinaldygd. När individer tar sig rätten att klä sig efter sina normer betonas en avhållsamhet från det kollektiva klädesättet – en tolkning av hur subkulturer bildas och breder ut gatumodet.
  Mode kan även innebära medmänsklighet och fungera som allmosa, när modeplagg auktioneras ut med välgörenhet som ändamål.
  Och på tal om gåvor är tålamod en viktig egenskap i den konstnärliga fliten att skapa nya kreationer, genom vilket modeskaparen visualiserar en profetia – ett budskap om vad mode borde vara och en framtidssyn om vad som kommer att vara inne. Men denna profetia kan endast uppfyllas i miljöer där nymodigheter är tillgängliga och där förändringar är godtagbara. Detta är förutsatt i industrisamhällen med religionsfrihet, i gemenskaper med ekonomiska möjligheter och där människor inte är begränsade till en bestämd klädstil.

Jag själv har en passion för mode, och en vision att skapa modekonst utifrån min bekännelse till Gud. Jag vill förklara att mode är en företeelse utöver det ytliga, att det är en grundlig avbildning av ens personlighet och samtidigt förkunna att: Livets nödtorft är vatten, bröd och kläder… (Jesus Syraks Vishet 29:21). Amen.

Sandra Romanos studerar modevetenskap på grundnivå på Stockholms universitet.