Novell

Det var ett förvridet ansikte med sorgsna ögon. Färgglada accessoarer som en röd hatt, silverkedjor och lila scarf runt halsen. Det var en stor kontrast mot den mjuka hudtonen på hans hals och det var definitivt vackrare än föreläsningssalens kala väggar. Egentligen var det bara en dödskalle som han måste ha låtit ristat in med en tatueringsnåls vassa skärpa.

Om nu min skärpa kunde vara lika sylvass. Fokus och disciplin i föreläsningssalen. Den lilla professorn där framme gestikulerar vilt med sina magra händer och fingrarna viftar slappt framför mina ögon. Jag har precis ätit nudlar till lunch, jag är kissnödig och jag är så trött att inte ens mitt inre verkar vara på plats. Allt bara flyger inom mig. Föreläsningen gör att mina ögon tåras tack vare tröttheten. Mascaran är kladdig. Kinderna svider.
Jag samlar tyst ihop mitt anteckningsblock och mina överstrykningspennor. Jag skiter i att resa mig diskret och gör överdrivet stora rörelser för att signalera åt professorn att det är tre minuter kvar till kvart i. Bänkstolen fälls upp med en smäll. Sedan faller mina ögon på honom. Försiktigt och väl medveten om att gå sakta går jag över till honom.
Han verkar vakna upp från något. Han sneglar på mig men är inte mån om att visa någon vidare uppmärksamhet. Jag får känslan av att han är van vid ensamhet. Men hans sneda leende som visar en smygande tandglugg är vänligt och varmt, så jag sätter mig ner och lutar mig så mycket bakåt som det bara går i den förbannade bänkstolen för att få känna mer av hans oigenkännliga doft som jag inte kan sätta ord på. Han är sällsynt vacker. Inte på det vanliga sättet utan på ett adrenalinbultande och hjärtskärande sätt. Fan. Jag vet inte vad som är värst. Hans snedlugg är svart, kanske som den där killen i texten till Det kommer bara leda till nåt ont och hans ögon är mörkblåa. Nästan lila.
Han tar av sig sin kolsvarta jacka och under den har han en t-shirt. Det är då som jag ser att den hud som inte täcks av något tyg är övertäckt med tatueringar. Hans dödskalle på halsen var bara den första som jag såg. Han ser att jag studerar honom, nästan stirrar. Jag rodnar och tittar bort. Han lyfter sin hand och tar försiktigt tag i min haka och vänder i stället tillbaka mitt ansikte mot sig själv igen. Hans fingrar lämnar avtryck i mina kinder som gör att jag får skrattgropar. Fina och artificiella. Återigen sitter jag och tittar på honom. Jag känner att hans händer är starka men ändå mjuka. Yrseln är på frammarsch i mina vener.

Han börjar berätta om sitt liv för mig. Varje berättelse har omsorgfullt ristats in djupt under hans hudveck. Han börjar med vänster arm, uppifrån till ner. Överarmen till handleden. Tatuering ett till tatuering x. Jag lyssnar och tittar. På orden, hans röst och på bilderna på hans kropp. Lycka. Galenskap. Verklighet. Musiktoner. Människomöten. Social dekadens. Avslöjande personkemi. Farliga illusioner. Havet. Pappa. Lillasyster. Lillebror. Kärleken. Någonstans i den rika konstnärligheten när jag tittar på hans mjuka fjun på armarna är jag säker på att det en gång bortglömda hyllas igen, och att avståndet mellan hans ögon när han tittar på mig blåser liv i det som alltid blivit förkastat och legat kvar på vägen. Jag vill aldrig att han ska sluta men då och då stannar han upp och frågar mig om mitt liv. Jag rullar upp mina randiga tröjärmar och skämtar lamt om att allt jag har är brist på pigment och livsäventyr.
Jag stammar när jag börjar berätta min egen historia. I stället tar jag fram en penna och ritar mitt liv på hans anteckningsblock och berättar viskande om allt sådant där som jag borde ha berättat för någon, vem som helst, för länge sedan. Sådant som man blir alldeles knäpp av att hålla inne. Mina ord snubblar på varandra och jag tappar nästan andan men för första gången berättar jag om mig själv för någon som sitter vid min sida och lyssnar. Jag är spindeln som har trasslat in sig i sitt eget nät men som ändå blir hörd när den ropar efter hjälp.
Jag återger bara min berättelse i sekvenser. Jag avbryter mig själv hela tiden för att ge honom turen att berätta. Och han fortsätter. Med denna turordning sitter vi i timmar. Långt efter att föreläsningen är över, och när skolan är öde och decembermörkret börjar tätna. I ljuset av mörkret kan jag sedan titta på mina armar som är övermålade med hans konst som han varsamt ritat dit med bläckpenna. På handleden skymtar ett hjärta och en dödskalle i miniatyr. Mina första tatueringar.

När jag kommer hem börjar jag skaka. Jag välter tekoppen och kan inte hålla musen stadigt när jag startar laptopen. Muspilen rycker på displayen och jag tänker på surrande bananflugor. Kanske för första jävla gången i mitt liv. Konstigt. Tur att tekoppen inte stod nära laptopen.
Senare på kvällen när jag ska duscha känner jag inte av vattnet som rinner ner. Mellan badrummets väggar fantiserar jag om hans tatueringar. Konsten på hans hud smyger sig in i min tankevärld. Inte förrän när jag vaknar mitt i natten efter att ha drömt drömmar som jag aldrig drömt förut och tänkt tankar som krypit sig in under mitt skinn förstår jag att det är han. Klockan fyra på morgonen stiger jag upp när jag hör hans röst som säger att jag ska jaga bort kräldjuret som ligger på mitt golv. Det enda som händer är att jag står och fryser av nattskuggorna och den tomma sängen.
På morgonen nästa dag äter jag frukost med kväljningar och borstar tänderna så att tandköttet slits upp och börjar blöda. Jag spottar ut röd vätska som fläckar ner handfatet så att det blir prickigt och jag försöker att inte tänka på honom i denna ganska så äckliga stund.

Jag springer till skolan och har allergiska utslag på armarna av bläcket. Jag har ingen aning om var rivmärkena på armarna och kinderna kommer ifrån.
När jag till slut hamnar i gårdagens sal där dagens föreläsning också ska hållas känner jag av det innan jag faktiskt ser det. Han är inte där. Han är borta.
Vid lunchtid springer jag till varenda kurskamrat och frågar om honom. Sällsynt vacker? Svart lugg? Lila ögon? Kolsvart jacka med huva? Tandglugg? Tatueringarna måste ni för i helvete ha sett! Har ni inte sett den på hans hals? Idioter! Ni måste ha hört historierna! Jag springer runt och skriker tills jag inte längre kan prata, tills jag inte längre minns hans röst och bara kan höra mitt eget gälla skrik. Jag kämpar emot skakningarna som får folk att stirra på mig och fråga om jag mår bra och behöver hjälp. Jag är den tysta gråa musen som blivit en galning. Till slut orkar jag inte kämpa längre när knäna ger vika fastän jag inte borde ge upp att söka efter någon som jag har lärt känna på det sättet. Speciellt inte någon som han. Vid midnatt lägger jag mig ändå ner på gräsmattan som är täckt av frost som blöter ner mitt hår när den smälter. Ni kan börja sparka på mig nu. Skolan är återigen öde.

När jag vaknar igen öppnar jag ögonen. Han har väckt mig på något sätt. Han är lika vacker. Som månen. Molnen på himlen. Hans lila ögon är lite ljusare i solljuset. Han står och röker med folk som jag aldrig tidigare sett honom med och som jag inte känner och han har tagit av sig jackan. Men allt jag ser är blekheten på hans hud och tatueringarna är borta.

Julia Shao