1930 görs det tydligt att Gaudeamus är ett officiellt organ för Stockholms Högskolas Studentkår. Då som nu kritiseras tidningen ibland – inte bara för att vara tråkig, utan för att vara partisk. Eller för opartisk.
Till en början går student- och kårlivet sin gilla gång. I maj 1930 blir kåren anvisad en tomt på Holländargatan av staden (trots att ”stadsfullmäktiges kommunistiska grupp” var emot), värd hela 200 000 kronor. Nu fattas bara det egna kårhuset som ska stå där, vilket beräknas kosta ytterligare tre gånger så mycket.
Med tiden skänker kungen lotterimedel, Carl Milles en staty och – slutligen – gör Knut och Alice Wallenbergs stiftelse en ”storslagen donation” på 300 000 kronor som för projektet i hamn. Prins Eugen målar väggarna, och när huset äntligen står klart i slutet av år 1935 är alla lyckliga, även om det med tiden förekommer svår skadegörelse på toaletterna.
Kårföreningarna blir fler, särskilt efter att det nya huset invigts. Pjäser sätts upp, idrotten är på frammarsch (trots att studentidrotten i Stockholm inte är ”föremål för statsmakternas tillmötesgående intresse” på samma sätt som i Lund och Uppsala, vilket befaras undergräva den ”kroppsliga träning” som ”numera fordras även av intellektuella”). Kvinnliga Studentföreningen åtnjuter något större respekt än under 20-talet.
Recensioner och kultur ges ganska mycket plats, om än inte så mycket som innan Gadden blev ”kårorgan”. Bland annat skrivs det om den tidigare medarbetaren Sven Stolpe (sedermera såväl litteraturforskare som morfar till dagens unga herrar Schulman). Stolpes debutroman I dödens väntrum (1930), handlar om att vara inlagd på sanatorium för lungtuberkulos – ett öde som han delade med en hel del studenter vid denna tid.
Stockholmsstudenternas situation jämförs ofta – sällan fördelaktigt – med Lunds och Uppsalas. Så även i tuberkulosfrågan. De andra lärosätena inrättar tidigt studentsanatorium och regelbundna undersökningar. När undersökningarna väl kommer igång i Stockholm visar sig ungefär två procent bära på sjukdomen. 1938 remitteras 18 av högskolans studenter till sanatorium.
Andra debatter under decenniet gäller bland annat i vilken utsträckning studenter ska göra värnplikt, faran av överproduktion av akademiker och ett kommande ”akademiskt proletariat” samt studentbostadsbristen (också den värre i Stockholm än i Uppsala och Lund). Den pågående ekonomiska krisen berörs främst i recensioner av böcker i ämnet. ”Nyorienteringen” inom de olika politiska ideologierna bereds viss plats mot slutet av decenniet. I början fortsätter dock samma klagan i spalterna som på 20-talet; att studenterna i allmänhet är politiskt ointresserade och ”ej kunna diskutera”. Intresset för kårpolitiken svalnar också, färre kommer på årsmötena och det finns problem med att beslut inte följs upp och protokoll aldrig skrivs. Mer livaktigt är det nordiska studentutbytet – stora möten ordnas regelbundet, än i Köpenhamn, än i Reykjavik.
Men världspolitiken smyger sig oundvikligen in. En liten notis berättar i maj 1933 att studenter ”till vrakpris” kan köpa litteratur som ”på grund av marxistiskt eller judiskt ursprung” utrangerats från tyska bibliotek. I december stör nazister ett föredrag ordnat av den socialistiska studentföreningen Clarté. Det hela slutar i slagsmål, och rektor meddelar att det redan existerande förbudet mot politiska föredrag på högskolan (som dittills inte verkar ha efterlevts helt) nästa år kommer ”tillämpas mycket strängt”. En ”uppmjukning” är tänkbar endast om studentlegitimationskontrollen blir effektiv, så att inte utomstående släpps in.
Under detta år, 1934, får de olika nationalistiska studentföreningarna sällskap av det uttalat nationalsocialistiska studentförbundet, NSSF, i den stående avdelningen ”Föreningsvärlden”. Här berättas under årens lopp om protester (som ibland sägs ha samlat ett par tusen deltagare) mot vissa professorsutnämningar och ”importen av intellektuella främlingar”.
Naziststudenterna kommer i konflikt med Gaudeamus då en av deras insända notiser kortas ned. Redaktionen hänvisar till både utrymmesbrist och att tidningens ställning som kårorgan gör det ”absolut olämpligt att intaga artiklar av uppenbar politisk propagandanatur”. NSSF svarar att tidningen tar politisk ställning mot dem, och att de kommer ”vidta åtgärder” – samt påpekar att de förfogar över skribenter i dagspressen, en ”icke föraktlig del av studentkåren” och en stor propagandaapparat. Gadden svarar diplomatiskt, men förbehåller sig rätten att skära i insänt material, trots ”den nätta lilla hotelsen”.
Sedan bryter kriget ut. Redaktören skriver i nummer 6 1939 att ”ovissheten om vad de kommande månaderna, veckorna eller dagarna skola medföra tycks göra varje planerande av framtiden meningslöst”, men att studenterna ändå måste fortsätta och kan finna mening i att vara en del av en samhällelig uppgift.
Liknande tongångar återkommer under året: kursverksamheten ska inte inskränkas, tvärtom bör studiemöjligheter skapas för ”de tusentals som inkallats för att ligga i beredskap”, som då dessutom kan inhämta de kulturella värden som ”går väl ihop med den neutrala inställning de har till uppgift att försvara”.
På ledarplats i decenniets sista nummer trycks brev från finska studentkårer som fått ge upp sina resplaner på grund av anfallet från Sovjet. 1939 års decembernummer är ingen glad jultidning, som brukligt.
Amalthea Frantz
Kommentarer
Skriv kommentar