Recension: Fight Club på Stampen

Fight Club
3 februari på Stampen

Klubben Fight Club huserar på olika ställen i Stockholm. Denna kväll har turen kommit till den gamla anrika jazzklubben Stampen. Men musiken som spelas i kväll är långt ifrån den jazzmusik som Stampen förknippas med. Nej, här spelar olika band av spridda musikstilar. Allt från indiepop till vispop. Vad själva "fighten" är för något är svår att förstå. Varken banden som spelar eller kvällens publik är våldsamma eller provocerande på något sätt. Tvärtom består publiken av unga vuxna som verkar ha ett intresse för nya band. Kanske publikens påhejande manar till en vinst i sig? Jag befinner mig i källaren på Stampen. Det är trångt och svettigt. Stämningen är hög redan innan kvällens första band klivit upp på scen.

The Mountain Dogs skriver ner sig själva på Fight Club`s hemsida från början: "Vi är rätt värdelösa allihopa så det blir rätt enkla ackordföljder". Bandet är trots det de med störst publikstöd, den lilla källarlokalen lyfter i ett öronbedövande jubel efter varje slutförd låt. På The Mountain Dogs myspace-sida står det att gruppen influerats av bland annat popgruppen The Kinks. I bandets ljudbild, menat i låtarnas uppbyggnad, märks det att bandet inspirerats av just The Kinks, men där slutar likheterna. Bandets sångare Carl Fried lägger sig röstmässigt mellan sångaren i The Strokes (Julian Casablancas) och sångaren från Shout Out Louds (Adam Olenius). Likheten är att Fried får till samma strama och skört uttrycksfulla röst som Casablancas och Olenius. Det får mig att tänka på modernare indiepop. Däremot inte sagt att allt sitter perfekt i bandets premiärspeling, man kan höra små missar i ackorden och Fried darrar till på rösten ibland. Detta drar dock inte ner betyget, The Mountain Dogs är bandet som har framtiden för sig.

"Johannes Sparén skulle man kunna likna vid en svensk Bob Dylan" skriver Fight Club på sin hemsida. Visserligen spelar Sparén en cover på en Bob Dylan-låt, men där slutar likheterna. Sparén har ingen lätt uppgift att efter bandet innan spelat en typ av snabbare popmusik tona ner stämningen till noll. Det pratas och slamras bland publiken vilket gör det svårt att höra Sparén. Han säger dessutom själv att han tycker ljudet är dåligt. Men jag tycker inte att han ska skylla på ljudet . Jonas Sparén är ingen Bob Dylan. Han ska tydligen "andas Cornelis Vreeswijk och Stefan Sundström" (hämtat från Fight Clubs hemsida igen) - tvärtom tänker jag på Patrik Isaksson med enklare texter. Sparén har ändå en viss känsla för musiken och en klar begåvning. Han kan uppenbarligen bygga enklare melodier.
Att ställa sig inför publik kräver mod. Det är något alla banden har gemensamt denna kväll. Det är viktigt att våga följa sina musikaliska drömmar, det är också sådant som för musikscenen framåt.

Övriga band som spelade var, The Shivers, King Romeo, Emilie berg och Lespleen. Fight Club huserar på flera olika platser runt i Stockholm, bland annat på Allhuset vid universitetet. Enklast är att besöka deras hemsida för mer information om platser och datum.