Välkommen till fabriken

Mitt första jobb i Sverige var lite speciellt. Jag började på eftermiddagen, precis när de andra hade slutat.
- Har du jobbat med städning förut? frågade Per.
- Nej, sade jag. Men jag har städat hemma.
Per log forcerat åt mitt svar. Han tyckte tydligen inte att det var roligt. Han var städarnas chef, min chef.
Han gav mig arbetskläderna: en blå overall, ett par gummistövlar, en vit plasthjälm, ett långt förkläde av tunn plast och ett par gula gummihandskar. Med allting på såg jag ut som en rymdsoldat.
- Kom, sade han. Den här vägen.
Vi gick i en bred korridor. Han ville visa mig fabriken. Det stank griskött överallt.
- Det luktar illa, eller hur? sade Per.
Han rynkade näsan och nickade flera gånger, samtidigt som han tittade på mig. Han ville testa mig, tänkte jag, för att se om jag dög för arbetet. Jag kunde antingen säga ja eller nej. Lukten var verkligen genomträngande, men jag måste stå ut med den om jag ville jobba där.
- Nej, sade jag. Det är inte så farligt.
Golvet var täckt av fett och blod. Små köttbitar och benrester låg överallt. Per drog i en sladd som hängde från taket. En dörr av hårdplast öppnade sig framför oss. Genom den kom vi in i en stor sal. Där jobbade vitklädda människor för fullt. Det var en produktionskedja som bestod av maskiner, människor och grisar. Djuren hängde upp och ner.

Per ledde mig till början av kedjan, så att jag kunde se hela processen. Arbetarna kastade blickar på oss, men Per pratade inte med dem. Vi tillhörde nämligen olika grupper. De var vitklädda, vi hade blå overall. De var styckare, vi städare.
- Vi börjar när de slutar, sade Per. Ibland kan vi börja lite innan, men det brukar de inte gilla.
Maskinljudet var nu mycket starkt. Några av arbetarna använde hörselskydd. Grisarna hängde i ena bakbenet. Så förflyttades de runt. De var skära och lika stora som kor.
- Här börjar allt, sade Per. Där inne finns grisarna.
Han pekade på ett staket. Jag lutade mig fram och tittade in. Det var ett mörkt rum utan fönster, delat i små enheter. Ett stort antal grisar trängdes där. De tittade vettskrämda på mig.
- De kommer in här, fortsatte Per.
Han gjorde tecken åt mig att följa honom. Hans finger pekade på en lucka som precis då öppnade sig. Genom luckan kom en gris ut. Djuret hamnade i ett trångt utrymme, en kapsel med genomskinliga väggar. Kapseln snurrade ett varv, och när den kom tillbaka hade grisen slutit ögonen. Tungan hängde utanför.
En man fäste grisens bakben i en krok. Kroppen började då sin färd längs kedjan genom fabriken.
- De sover bara, förklarade Per.
Han tittade uttryckslöst på det olyckliga djuret. Jag tyckte att det var hemskt, att vakna styckad i tusen bitar.
- De styckas alltså levande?
- Visst, sade Per. Men inte alla. Titta! Där kommer en sugga. De är för stora för maskinen. De kommer in där borta, i det där utrymmet. Kolla!
Den enorma grisen kom in i en liten avdelning. En man beväpnad med en elektrisk tång väntade redan på henne. De stod mittemot varandra. Suggan hann inte reagera. Tången tog tag i nacken. Hon dog direkt av den mäktiga stöten.
Per visade mig resten av kedjan. Först tömde en maskin kropparna på blod genom ett stort hål i halsen. Sedan kom de hängande grisarna in i en ugn där elden brände både håret och skinnet. Så fortsatte de genom flera duschar, för att bli rena och kalla. Nu kunde styckarna börja avlägsna de olika delarna. En person tog bort inälvorna, en annan fötterna, ytterligare en skar bort huvudet. Och så vidare, öronen, benen, hjärtat. Gris efter gris. Timme efter timme. Dag efter dag. I rummet bredvid fortsatte arbetet. Där styckade några köttet i mindre bitar.

När kedjan tog slut hade grisarna försvunnit. För två timmar sedan levde de fortfarande, som många andra djur och människor. Nu var de paketerade i olika kartonger, färdiga för transport. Köttet ryckte fortfarande.
Det här är industrialismen, tänkte jag, fruktansvärt effektiv och omänsklig.
- De slutar om tio minuter, sade Per. Vi hinner ta en kaffe innan.

Oscar García