Personer som faller – en sociologisk syn på whistle-blowing

Vad händer med dem som avslöjar skandaler inifrån? Genom att studera tre fall och jämföra med Ibsens En folkfiende vill Magnus Haglunds se whistle-blowing som en sociologisk tragedi.

Magnus Haglunds disputerade denna höst med avhandlingen Enemies of the People: Whistle-Blowing and the Sociology of Tragedy. Det finns två typer av whistle-blowers: dels den interna som vänder sig till en chef, dels den som offentliggör information till massmedia eller myndigheter. Magnus Haglunds har koncentrerat sig på den senare.
  När han just blivit antagen till forskarutbildningen läste han en artikel i Dagens Nyheter där Odd F. Lindberg och Ingvar Bratt intervjuades om sina erfarenheter. Bratt blev känd som whistle-blower i samband med 1980-talets Boforsaffär – han avslöjade att det svenska företaget smugglat vapen. Journalisten Lindberg gjorde i slutet av samma årtionde en kritisk dokumentärfilm om norsk säljakt.
  Artikeln blev starten för forskningen som utmynnade i en teori om sociologiska tragedier. Det tredje fallet som tillkom är Paul van Buitenen, som bland annat upptäckte att en EU-kommissionär försnillat pengar till sin älskare.

Det som är gemensamt för de whistleblowers som Magnus Haglunds har studerat är att de inte har planerat att bli det, de hamnar snarare i ett dilemma där vilket val de än gör innebär något negativt. Till exempel hade Bratt redan hunnit sluta på Bofors vid tiden för avslöjandena. Han jobbade som lärare när han blev uppringd av en journalist som ställde en direkt fråga. Det fanns sedan ett stöd för Bratts handling ute i landet, men inte i hans egen omgivning.
  – Det är en ickeauktoriserad person, som gör det utan ledningens vetskap och mot deras vilja, säger Magnus Haglunds.

Den tidigare amerikanska forskningen inom whistle-blowing gjorde honom dock kritisk. Definitionerna av whistle-blowers var väldigt olika.
  – Omgivningens respons var till exempel något som få forskare undersökt närmare; en del av forskarna menar att whistle-blowern alltid råkar illa ut, andra inte. Alla de här teorierna var sammanblandade huller om buller.
  Haglunds ville reda ut hur vi i vardagsförståelse använder begreppet tragedi. Han kommer fram till att tragedier inte är sorgliga, även om man i vardagstal får det att låta så, och att de inte händer helt oskyldiga människor. I litteraturen begår de drabbade oftast ett brott. Haglunds beskriver den sociologiska tragedin utifrån en viss sociologisk relation, som ett brott inom "familjen" eller mot ”familjen”.
  – Gemensamt för alla tragedier, både i litteraturen och i det verkliga livet, är att en person faller – fysiskt, moraliskt eller både och, säger Magnus Haglunds.

I Aten var samhället uppbyggt kring olika mäktiga familjer, oikos. Företag och familj var ett. Ett hot mot oikos blev samtidigt ett hot mot samhället.
  Få orter var kring den här tiden så kopplade till ett och samma företag som man i Karlskoga var kopplade till Bofors. I Norge var säljakt ingen stor inkomst och berörde på sin höjd kanske 100 människor. På ett enda skepp med 14 jägare på var det kanske fyra, fem stycken som gjorde sig skyldiga till överträdelser, vilket Odd F. Lindberg noterade i media. Av 3 000 slaktade sälar skedde överträdelser i ungefär 20 fall, men affären blåstes upp av media så att Norge verkade bestå av barbarer.
  – Fångstbåten var en oikos.

Tidigare forskning om whistle-blowing har mer fokuserat på själva handlingen, och Magnus Haglunds tycker att forskarna ofta själva har tagit ställning till om whistle-blowern är en hjälte eller förrädare. För honom har det i stället varit viktigt att peka på att responsen på handlingen ofta är dubbel. Responsen kan se olika ut, från att byta sida av vägen för att slippa ett möte till att även gälla familjemedlemmar. Lindbergs barn blev mobbade och hans fru blev spottad på av främlingar på gatan.
  – Omgivningen upplever sig som hotad, vare sig det är sant eller inte. Bratt och Lindberg var inte ensamma i den efterföljande kritiken mot Norge och Bofors, men de utsågs till skyldiga då de slog första gnistan.
  Skillnaden mellan Buitenen och de andra två är att han var kvar inom organisationen när han blev whistle-blower. Buitenen fick stöd både utifrån och anonymt inom kommissionen efter avslöjandet. Han fick däremot negativ respons internt, till exempel genom nya arbetsuppgifter som medvetet gjorts för svåra för honom. Det slutade med att han jobbade som vaktmästare.

Ibsen då? Om säljaktsbåten eller Bofors är oikos, så kan man enligt Magnus Haglunds se de whistle-blowers han studerat som doktor Stockman i En folkefiende. I pjäsen kastar folk stenar genom Stockmans fönster och människor rekommenderas att gå till andra läkare. Likheterna mellan den tragedi som Ibsen beskriver i sin pjäs och den tragedi som Magnus Haglunds menar att man kan se i sociologin kring whistle-blowers, är just omgivningens reaktioner.
  – Whistle-blowers blir hjältar eller förrädare för olika grupper av människor.