Ordets makt på två språk

Det är lättare att skriva på spanska, säger Oscar García. Men det lätta är inte alltid det som är att föredra.
  – Jag vill skriva på svenska, eftersom jag befinner mig här. Jag vill vara med, visa att jag finns. Det gör man genom språket, oavsett om det är talat eller skrivet.
  Under vintern har han bidragit med två noveller till Gaudeamus – först en på hemsidan, sedan i papperstidningen. De handlade om att få sitt första svenska jobb på ett slakteri, och om att plötsligt minnas en barndomskamrat från El Salvador.
  När vi träffas har den ovanligt sena våren just kommit igång, och under tiden har flera läsare reagerat på Oscar Garcías berättelser – antingen genom att kommentera texterna, eller genom att skicka in egna noveller. Oscar García skiner upp när han hör det, säger att det är precis det han vill. Nå andra, och samtidigt inspirera dem att själva uttrycka sig.

Vi köper kaffe (det som bryggs på institutionen dricker man bara i nödfall, säger Oscar García) och sätter oss ute, i den växlande molnigheten.
  Doktorand, författare, redigerare, radiojournalist, dokumentärfilmare – det var några av de ord som dök upp när jag sökte på ”Oscar García” på nätet innan intervjun. I dag är det främst de två första som gäller. Institutionen med det undermåliga kaffet är den för spanska, portugisiska och latinamerikastudier. Just nu arbetar han med sin avhandling samt undervisar i spanska och spanskspråkig litteraturhistoria. Och skriver skönlitteratur vid sidan om.
  – Vissa av mina kollegor på institutionen vet om att jag skriver sådant, men inte alla. Till några har jag sålt böcker. De tycker det är kul, men jag får ofta frågan om hur jag hinner med allt!
  Det kan man undra. Skrivandet går i perioder, men verkar inte direkt påverkas av hur mycket han måste läsa för avhandlingens eller undervisningens skull. Oscar García tröttas inte ut av alla böcker han läser; han säger att han alltid vill läsa, och bara blir mer nyfiken av att jobba med det.
  Däremot påverkas han av det han läser. Inspiration, eller upptäckter.
  – Det finns så mycket litteratur. Ibland tror jag att jag har kommit på något nytt, men det finns nästan alltid någon annan som redan har gjort det.

Annars kommer hans inspiration för det mesta från verkligheten. Gränsen mellan det självupplevda och fiktion är flytande. Oscar García säger att många av hans texter handlar om invandrares situation, oftast i Sverige. I den tidigare produktionen finns bland annat barnboken Sisa – kichwaflickan från Amazonas och romanen TV-man flyr till Latinamerika, båda från år 2003. Den roman som han skriver på nu, om en grupp människor med olika bakgrunder, utspelar sig dock i ett fiktivt land.
  – Jag tänker mycket på människor jag ser på gatan. Alla man inte vet något om, men kanske har fördomar om. Jag försöker tänka mig in i deras situation. Ofta utgår jag från något jag har upplevt själv, eller hört om, eller läst om… Det som finns omkring oss, verkligheten, är tillräckligt spännande att göra romaner av.

Kopplingen mellan verkligheten och hur den speglas i skönlitteraturen går igen i ämnet Oscar García doktorerar i: romaner från 1970- och 80-talet som utspelar sig i Nicaragua, El Salvador och Guatemala. Gemensamt är att dessa länder befann sig i våldsamma konflikter när böckerna skrevs, och att böckerna handlar om de olika gerillarörelserna. Temat i forskningen är hur gerillamannen framställs.
  – Tidigare har forskningen varit inriktad på testimonio, vittneslitteratur från krigen. Skönlitteraturen har man inte tittat så mycket på. De romaner jag undersöker skrevs när krigen fortfarande pågick. Det har kommit många fler romaner senare, men det är en helt annan sak att säga ”så här borde det ha varit” efteråt. De samtida är intressantare.

Ibland har Oscar García försökt komma på när han egentligen började skriva.
  – Det har varit svårt. Men nu har jag kommit fram till att det var i gymnasiet. Det skulle vara något evenemang, och de andra klasserna hade planerat uppträdanden, musik och så vidare. Vi hade ingenting… Då bestämde jag mig för att skriva en dikt. Så jag gjorde det, och läste upp den inför alla. Bara så där! Så jag måste ju ha tyckt själv att jag kunde, redan då.
  Det fortsatte med att han skapade en slags anslagstavla i skolan. Där sattes det upp texter om aktuella händelser och kritik mot lärare, till exempel.
  – Folk trodde att det var en massa olika elever som skrev, men egentligen var det bara jag, säger Oscar García med ett skratt.
  En slags väggtidning, tänker jag. Och i Sverige slog Oscar García också in på den journalistiska banan. Studerade på Högskolan i Kalmar, frilansade sedan för Sveriges Radios spanskspråkiga redaktion (som lades ned för några år sedan).
  Men innan dess var det komvux – när han kom hit i mitten av 80-talet och skulle lära sig språket.
  – Vi fick ofta uppgifter som ”min första dag i skolan”, och jag gillade det. Och lärarna var väldigt uppmuntrande. När man frågade om man fick skriva fritt ville de gärna det. Sedan gick jag på folkhögskola, och där arrangerades en novelltävling, som jag vann. Efter det fortsatte det bara.

Att inte egentligen känna sig hundra procent säker på det svenska språket har inte påverkat författarskapet negativt, snarare tvärtom.
  – Jag har begränsningar på svenska, men jag är medveten om dem och har gjort det till en egen stil. Kortare meningar, effektivare språk. Jag vågar mer på spanska, skapa nya ord, göra sammansättningar. Samtidigt finns det uttryck på svenska som inte går att översätta till spanska. Ibland märker jag att jag har tänkt på svenska när jag skrivit. Även om det är min egen bok jag översätter, så blir det inte exakt samma bok.
  Oscar García har vunnit priser också. Dels tidskriftens Avsikters pris i mars i år, dels ett stipendium av Föreningen Arbetarskrivare år 2000.
  – Jag fick 5 000 kronor. Men det var uppmuntran som var det viktiga. Att känna sig uppskattad, att någon förstår och tycker att det man gör har ett värde.
Tänkte du på dig själv som en arbetarförfattare innan du fick det priset?
  – Ja, mina teman handlar ju om folk som arbetar, eller som vill arbeta men inte får det… Men jag vill inte begränsa mig, tycker inte man ska göra det. Däremot utgår ju de flesta från sådant de har erfarenhet av. Skulle jag skriva om överklassen skulle jag bara fantisera.
Men nu då – när du är på universitetet, omgiven av akademiker, jämförelsevis privilegerade. Har det påverkat dina teman?
  – På universitetet får jag nya erfarenheter att inspireras av, men allt annat jag gjort i livet finns kvar. Så nästa text skulle kunna handla om ett gatubarn i Guayaquil eller om en professor i Stockholm, eller om bägge. Det är det som är det fantastiska med litteraturen!

Hemma i bokhyllan står fortfarande Oscar Garcías allra första roman. Den blev aldrig utgiven, han ”lyckades aldrig övertyga någon”. Boken handlar om hans erfarenheter av att komma till Sverige.
  – Jag vet inte, kanske återvänder jag till den någon gång och jobbar med den. När jag har tid. Jag skriver ju inte för berömmelse eller pengar, säger Oscar García (och skrattar till lite åt själva tanken), utan för att jag vill säga något.