Floretter och fingerslag

Nytt år, nytt decennium, nytt liv. Har du lovat sig själv ”nu ska det bli av” och ”jag ska inte tröttna efter tre veckor?” Du är inte ensam. Träningspassen fylls upp fort i början av året. Gaudeamus reporter har besökt några av Stockholms Studenters Idrottsförening, SSIF:s, mest populära sporter och duckat för både bollar och svärd.

– Fingerslag! Smash! Bagger!
  Det är skottlossning i Idrottssal 3 på Idrottshögskolan som ligger ett stenkast från Stadion. Klockan är sju-någonting och volleybollträningen på medelnivå har precis börjat. Tränaren Jan Stiernspetz ropar ut instruktioner till deltagarna och sedan viner kanske 25 bollar genom salen i oberäkneliga riktningar och det hela är inte helt olikt ett slagfält.
  – Normalt sett brukar det komma mellan 25 och 30 deltagare på träningarna. Det är lite glest nu i början men det brukar komma igång efter några veckor, säger Jan innan träningen börjat. Men till slut dyker det ändå upp runt 25 personer.

  Jan Stiernspetz har varit volleybolltränare inom SSIF sedan 80-talet och berättar att sporten alltid har varit stor inom föreningen. Anledningen tror han är dels att det är en social sport där man kan blanda erfarna spelare med mindre erfarna, och att tjejer och killar spelar tillsammans.
  – Man kan även spela året runt och man får in många spelare på en liten yta. Det är ju inte som till exempel badminton där två spelare tar upp en hel bana, säger Jan samtidigt som han försöker hålla koll på deltagarna som övar smashar bakom ryggen på mig. Två eller tre bollar tangerar inom loppet av en minut både mitt huvud och kameran. ”Träffa högt, mycket handleder”, ropar Jan.
  Träningen består av olika delmoment. Det övas på enkla slag till varandra utan nät som sedan övergår i mer avancerat spel efter att näten spänts upp. Julia Lager har spelat volleyboll inom SSIF i två år. Hon gillar sporten för att den är ”lagom jobbig” och för att hon tycker att det är roligt med lagsport.
  – Det är också ett väldigt härligt gäng, det är ungefär samma personer med som när jag började, fast sedan är det alltid folk som hoppar av under terminens gång, nyårslöftet du vet, säger hon och rusar sedan tillbaka in på planen. 

Risken att få en boll i huvudet kan verka lindrig i jämförelse med vad som kan hända om man inte ser upp med hur man viftar sin florett på en fäktningsträning. Det är tisdagskväll och SSIF:s sektionsledare i fäktning, Daniel Oliviusson, varnar både för utstuckna ögon och spetsade bakhuvuden innan träningen drar igång på riktigt i den lilla hallen bredvid tunnelbanan i Ropsten. Men använder man bara alla skydd och sitt sunda förnuft så är fäktning inte farligare än någon annan sport. Det första som Daniel poängterar är att det är lätt att börja med fäktning men det är svårt att bli bra på det.
  – Grejen är att alla börjar på noll. Man börjar i princip med att lära sig gå, säger han.
  För KTH-studenten Erik Alén är dagens pass hans andra i ordningen. Fäktningen lockade honom eftersom det mer handlar om rörlighet och finess än styrka och snabbhet.
  – Sedan är det inte så svårt heller, i alla fall inte i början.
  Fäktning är en av SSIF:s äldsta sporter som man lärt ut sedan mellankrigstiden, säger Daniel. Intresset för sporten har varit pendlande. Sedan ungefär två år tillbaka har det varit stort och grupperna fylls för det mesta upp. Men för några år sedan såg det riktigt illa ut berättar Daniel.
  Deltagarna är i snitt runt 25 år och de äldsta är uppåt 60 år gamla.
  – Regeln är att man ska vara över 18 år, annars kan man ju inte följa med ut på krogen, säger Daniel och skrattar.
  Eftersom det här är ett introduktionspass börjar träningen med en liten beskrivning av de tre olika vapen som används inom sporten: ett huggvapen och två sorters stötvapen. Just i dag används övningsvapnet florett, som är det tunnaste och som knappast skulle döda någon i en riktig duell. Det som ska övas på är just att ”döda” motståndaren och för att göra detta bör man träffa i bålen. Huvudet ger inga poäng, inte heller armar och ben.
  Gruppen värmer upp med steg-, koncentrations- och reaktionsövningar, sedan är det dags för påklädningen, som bara den tar runt tjugo minuter. Efter att alla skydd är på plats kommer träningen igång på riktigt. Floretter stöts och pareras och fötter stegar bakåt, framåt, bakåt, framåt. ”Kling, kling, klang” är de enda ljuden som hörs och ibland ett och annat ”ah!”. Stilfull är ett ord som beskriver sporten på ett sammanfattande vis. Fäktning är definitivt något för den som, oavsett kön, vill känna sig som en rakryggad gentleman några timmar i veckan.