Att lägga in sig för medicinska tester kan ge ett välbehövligt bidrag i kassan. Gaudeamus reporter Jonas Redmo har gjort det. Här berättar han inifrån. Och letar vidare i historien och samtiden efter vilka det är man experimenterar på, och varför.

”Men herregud är inte det farligt?!”
”Har du inte hört vad som hände med killarna i England?”
  Att frivilligt medverka som ”försökskanin” vid framtagning av nya mediciner brukar mötas med viss skepsis av omgivningen. Att sälja, eller hyra ut, sin kropp för vetenskapliga syften kanske är en nobel gärning på sitt sätt. Åtminstone kan det vara lukrativ, men är det hälsosamt? Många tvekar. Man kan väl aldrig riktigt veta?
  Vissa är tillräckligt gamla för att komma ihåg Stephen Kings Eldfödd, berättelsen om två försökspersoner som fick en mänsklig eldkastare till avkomma. Men även för dem som missat boken kan begreppet ”försökskanin” ha en lite osund biklang av doktor Mengeles nazistlaboratorier. Läkemedelsföretagen själva föredrar termen ”försöksperson”.
  En ljum kväll i början av augusti i år hade jag precis blivit uppgraderad från "inneliggande reserv" till ”ordinarie försöksperson”. Det skulle bli mitt fjärde deltagande i en medicinsk studie utförd av läkemedelsföretaget Astra Zeneca. Denna gång gick studien under det kryptiska kodnamnet AZD 1446. Man höll på att prova ut en medicin som är tänkt ska hjälpa minnet och koncentrationen hos patienter med Alzheimers sjukdom.

Foto: Agnes Brynge

Så runt sextiden promenerade jag in genom entrén till Huddinge universitetssjukhus. Med min rullväska gick jag den långa gången genom sjukhuset, förbi apoteket, restaurangen, sjuklingarna på kvällspromenad, och tog så hissen upp till våning åtta där försöken skulle äga rum. Den plats på jorden där mina följande nio dygn skulle spenderas. Nio dygn i sträck instängd på en sjukhusavdelning.
  Kanske inte de bästa framtidsutsikter kan man tycka. Själv kände jag tvärtom, jag hade sett fram emot det här. Slippa omvärlden ett tag och varken ha några måsten eller borden. Ungefär som att ligga på hotell med gratis måltider, tänkte jag. Kanske få lite jobb gjort om man inte blir för sänkt av medicinerna man provar. Lite synd att det var mitt i sommaren men det är väl smällar man får ta och så vidare.
  På så sätt försökte jag fylla huvudet med positiva tankar under mina sista skälvande minuter i ”frihet”. Det gick ganska bra tills vi skrivit in oss och blivit dirigerade till den första måltiden, under vilken vi genast började diskutera eventuella risker. Det alltid lika självklara samtalsämnet bland nyanlända försökspersoner.

Det är normalt ingen större grej, de flesta av oss som var med den här gången var mer eller mindre veteraner från tidigare studier och hade således rätt god kläm på vad vi gett oss in på. Visst, biverkningar kan man aldrig vara riktigt säker på, men det är normalt ganska överkomligt och ingenting som man får dras med resten av livet. Men nu fanns ju den där historien med ”killarna från England” som en given snackis kring bordet.
  Förvisso en tragisk historia. För drygt tre år sedan skulle ett läkemedelsföretag testa en medicin i utvecklingsstadiet som skulle kunna sättas in mot leukemi, det vill säga blodcancer. Två av de åtta försökspersonerna fick placebo och kunde efteråt vittna om scener som tagna från just boken Eldfödd. De övriga sex männen som hade fått aktiv substans hade skrikit i dödsångest medan deras huvuden svällt upp till tredubbel storlek. Att de fick livshotande skador stod klart. Exakt hur det gick sedan visste vi runt bordet inte och ingen av oss tog heller reda på det under vistelsen så vitt jag vet.

 Där vi satt den första kvällen och knaprade i oss en bit lax, för övrigt ganska god för att vara sjukhusmat, kunde vi i alla fall trösta oss med att vi inte var de första testpersonerna på ”vår” medicin, snarare bland de sista av omkring 80 försökspersoner. En av de andra killarna studerade dessutom till läkare och kunde på läkarvetenskapens speciella fikonspråk förklara vad som hade gått fel i Englandstestet och som inte skulle kunna gå fel i vårat. Jag fattade inte ett jota, men det lät tillräckligt betryggande för att kunna släppa den historien.
 

        
En ögonblicksbild från ett av de två tillfällen då försöksperson­erna släpptes ut på grönbete och ett självporträtt med mobiltelefonkamera under testtiden.
F­oto: Jonas Redmo

Vi som delade tillvaron under denna dryga vecka bestod till övervägande del av studenter, vilket är vanligast i sådana här sammanhang. Incitamenten finns ju; dålig ekonomi och oftast tillräckligt flexibla scheman. De som inte var studenter var antingen arbetslösa med tillfälliga påhugg eller hade osäkra anställningar med skiftande arbetspass.
  Vi hade en ganska diger lista restriktioner som vi var tvungna att hedra, både innan och under studien. Två veckor i förväg fick vi börja hålla oss i skinnet. Till exempel fick vi ej inta någon som helst grapefrukt, inga vitamin- eller kosttillskott, inga mediciner inklusive huvudvärkstabletter. Vi fick heller inte vara nikotinister och 72 timmar innan inläggning måste vi avstå från all form av alkoholintag. Denna sista restriktion sågs inte med blida ögon av alla. Det var sommar. Under informationsträffen två veckor innan minns jag en försöksperson som var särskilt missnöjd.
  – Men asså jag fyller ju år den helgen!
  – Mmm tyvärr. Beklagar olägenheten, men det ser ut som att du får fira nyktert i år.
  – Men hallå ni får väl haja att jag måste kunna dricka på min födelsedag! Jag har ju planerat en stor fest fan!
  – Jo men nu är det som det är. Det är inte vi som har bestämt restriktionerna men man måste tyvärr följa dem för att kunna medverka i en sån här studie.
  – Men asså det blir väl ingen skillnad på två eller tre dar? Man kan väl göra ett litet undantag …
  – Eh, nej.
  Och så vidare. Med resultatet att alla inte passerade alla tester och en annan kunde avancera från inneliggande reserv till ordinarie. Den enes bröd, den andres eftertraktade fylla…
  Så gick dagarna, en efter en. Vi väcktes tidigt om morgnarna för diverse provtagningar av de alltid lika välmenande forskningssköterskorna, vars roll i våra liv under de nio dygnen blev en intressant kombination av övervakare, fritidsledare, och såklart sköterskor.
  Vår lungkapacitet kollades några av dagarna. Likaså hjärtfrekvensen, vilket var lite halvjobbigt eftersom vi dessa dagar tvangs ligga blickstilla tio minuter åt gången för att inte störa diagrammen. Blodprover togs också lite då och då, något som föranledde en liten tapp i armvecket som kliade och hade sig, allt för att slippa sticka så många gånger. Frågan är vad som hade varit värst. Två av dagarna var extra jobbiga, så kallade ”kördagar” då allt skulle kollas på en gång. Jag lyckades emellertid hamna i en ganska skön dvala och minns inte särskilt mycket av dessa.

De båda panelerna turades om att ha telemetri. En kilotung dosa som vi bar i ett snöre runt halsen, kopplad till elektroder på bröstet med vilken man kunde se vår puls och hjärtfrekvens på skärmar lite här och var. Vid ett parti bluffpoker blev detta användbart, då ena gänget kunde avgöra på de andras puls när de bluffade. Lyckligtvis upptäcktes fenomenet innan någon hann spela bort hela sitt arvode.
  Medicinen fick vi en dos av varje morgon, en klar vätska insprutad långt bak i gommen för att undvika tungans smakcentra. Man skulle nämligen inte märka om man fått aktiv substans eller placebo och vi var således strängt förbjudna att diskutera just smak, lukt eller hur vi mådde. Allt för att inte studien skulle kunna påverkas psykiskt.
  Detta påbud kom på skam cirka 45 minuter efter den första dosen. Vi behövde inte prata om det; av de fyra som låg i min sal var det en som kräktes och två andra som mådde så illa att de inte mäktade med den efterlängtade frukosten när de äntligen fick gå och äta. En mådde bra och det var jag. Medan de övriga avundsjukt hotade med kompanistryk, mumlade jag något om att vi ju inte kunde vara säkra förrän vi fått hem resultatet och att jag dessutom faktiskt förtjänade det här, speciellt med tanke på att jag i alla tidigare studier minsann fått aktiv substans och så vidare. Det hela lugnade ner sig efter ett par timmar när kamraternas illamående gått över. Under det att studien fortgick vande de sig dessutom, illamåendet blev mindre och mindre påtagligt. Fast riktigt trevligt att få dosen blev det aldrig för stackarna.

Dötiden mellan dosen och undersökningarna gick mest åt till TV, internet eller mer fritidsgårdsaktiga förströelser som pingis, biljard och TV-spel. Vi blev även ”vallade” utomhus vid två tillfällen, med promenad, fika och dylik rekreation. Under den första skogspromenaden fann vi en liten kopparorm. När jag tog upp den bajsade den i min hand av rädsla. Eller så ville den bara markera. Det ögonblicket var hur som helst det längsta jag kom ifrån själva studien under dessa nio dagar.
  Utevistelserna var för övrigt guldstunder. Några spelade kubb, glatt poserande i patientskjortorna. Andra fikade eller satt mest och tittade upp i solen. Jag kommer inte ihåg någonting av vädret under sommaren 2009 förutom att solen aldrig sken så mycket som under tiden vi låg inne. Och att det regnade den dagen vi släpptes ut och fick åka hem.
  Nio dygn gick förvånansvärt fort och ingen av oss tycktes ha några bestående men när vi checkade ut och for hem. Ett par månader gick. Arvodet kom och drygade ut studiemedlet en aning och tog sedan slut. Så en dag trillade plötsligt ett brev ner i dörrhålet, signerat Astra. Det var ett kortfattat meddelande: ”Tack för din medverkan i studie AZD 1446. Du tillhörde en av dem som fick placebo.”
  Jag har inte stött på de andra sedan dess.

”Illamående, yrsel och huvudvärk vanligast”

Anneli Lindberg är en av elva forskningssjuksköterskor som arbetar på Astra Zenecas CPU, Clinical Pharmacological Unit - avdelningen för klinisk forskning.

Vad är det egentligen ni sysslar med på CPU?
  – Vi provar nya läkemedelssubstanser på friska försökspersoner. För att uttrycka det enkelt: vi testar vad kroppen gör med läkemedlet och vad läkemedlet gör med kroppen. När man utvecklar mediciner vill man ju se dels hur den påverkar människan och dels vad som händer med själva medicinen i kroppen, hur snabbt den utsöndras, hur snabbt den bryts ned, samt observera eventuella biverkningar och så vidare.
Vad är bäst med jobbet?
  – Alla människor man har mött. Att som sköterska ha fått arbeta med friska frivilliga personer har varit trevligt. Det har också gett en bra känsla att jobba med att utveckla något för patienternas skull.
Är det på något sätt farligt att vara med?
  – Det viktigaste för oss är alltid försökspersonernas säkerhet. Vi har en policy som innebär att vi aldrig utsätter någon för onödiga risker. Vi kan aldrig garantera att inte biverkningar uppstår, det är ju en av anledningarna till att vi testar substansen. Men vi har ett högt säkerhetstänkande och försökspersonerna är noga övervakade under testet.
Hur vanligt är det med biverkningar?
  – Biverkningar förekommer, men det är viktigt att komma ihåg att man inte alltid kan veta vad som är kopplat till drogen eller inte. Huvudvärk eller pirr i kroppen kan man ju till exempel ha ändå och inte ens vi sköterskor har koll på vilka som får aktiv substans och vilka som får placebo. Det är inte heller vi som ska avgöra vad som är eventuella biverkningar utan vår uppgift är att notera allt. Sedan går alla uppgifter vidare till analys.
Vilka biverkningar har varit värst?
  – Jag kan inte gå in på det i detalj men de vanligast förekommande biverkningarna är illamående, yrsel och huvudvärk.
Vilka är det som brukar vara med i sådana här studier?
  – Till övervägande del skulle jag säga studenter mellan tjugo och trettio år. Men även folk som jobbar eller är arbetslösa. Åldersmässigt kan man ju vara allt från arton till och med åttio år. Vi hade faktiskt en dam här för ett tag sen som fyllde åttio under studien.
Några speciella krav?
  – Grundkraven för försökspersoner är att man ska vara frisk, inte ta regelbundna mediciner, inte ha några allergier eller astma. Vi har en lista vi checkar av per telefon innan vi kallar in till läkarundersökning. Sedan kan vissa studier ha speciella krav, som kan ha med hjärtfrekvens och sådant att göra.
Hur är försökspersonerna då? Är folk oroliga? Mycket funderingar?
  – Nej de brukar alltid vara trevliga! De som aldrig har gjort någon studie tidigare brukar undra över en del saker, men ni som har varit med några gånger har vanligtvis rätt bra koll på läget. Normalt är det mest förstagångare som ställer så här många frågor…

Fotnot: Astra Zeneca avvecklar sin försöksverksamhet från och med årsskiftet och lägger ut den på andra forskningsföretag. Den studie som pågår fram till december 2009 blir den sista.

Människokroppen i vetenskapens tjänst

Medicinska tester på människor har genom åren sett mycket olika ut. I modern tid spänner verksamheten över klinisk tortyr till välbetalda extraknäck för studenter. Allt i den allsmäktiga vetenskapens namn.

Etiska regler för mänsklig försöksverksamhet blev verklighet först 1964 när det internationella läkarförbundet slog fast den så kallade Helsingforsdeklarationen. Den handlar framförallt om forskarnas plikt att skydda liv, hälsa och integritet hos försökspersonerna samt att inga försök får utföras på en människa mot dennes vilja.
  Det som i dag kan tyckas självklart hade föregåtts av en rad kända skräckexempel. I boken Eldens Barn skildras den nazistiske läkaren Josef Mengele och hans horribla experiment utförda i Auschwitz-Birkenaus laboratorier. Överlevande har genom smärtsamma vittnesmål berättat om hur den fanatiske nationalsocialisten Mengele bland annat försökte skapa ”ariskt” utseende genom att droppa kemikalier i barns ögon för att ändra färgen på iris. Han ska även ha haft en förkärlek till experiment på tvillingar och dvärgar. Ett av hans mer bisarra försök lär ha varit att sy ihop syskon för att skapa siamesiska tvillingar.

Enhet 731 av den kejserliga japanska armén har gått till historien av liknande anledningar. Från mitten av 1930-talet fram till andra världskrigets slut lär minst 3 000 fångar ha dött där av plågsamma människoförsök. I ”studiesyfte” ska man bland annat ha obducerat människor levande efter att ha injicerat dem med pestsmitta, samt hängt fångar upp och ned för att mäta tiden tills döden inträffade. I andra experiment ska fångar ha satts ut som levande mål för att testa granaters sprängkraft, varpå oerfarna läkare fick träna operation på offren.
  Andra världskrigets två stora förlorare har alltså fått bära historiens hundhuvud för avskyvärdheter kring mänsklig forskning. Värt att notera är dock hur ledarna för Enhet 731 undgick rättsliga påföljder i utbyte mot att USA fick ta del av forskningsresultaten. Rättvisan fick stå tillbaka, till gagn för vetenskapen.

På Vipeholms sjukhus i Skåne genomfördes mellan 1945 och 1955 tandexperiment på så kallade ”sinnesslöa” personer. Det stod dåligt till med tandhälsan hos den svenska befolkningen och därför genomförde man tester där patienterna utsattes för speciell kariesframkallande kola, samt väldiga mängder socker i maten och mellan måltiderna. Testerna var grundade i ett riksdagsbeslut från 1939, ett beslut taget långt över de medverkandes huvuden. Även här anfördes det vetenskapliga argumentet. De utvecklingsstörda patienternas trasiga tänder lade grunden till vår tids tandhygieniska vanor, så som regelbunden tandborstning.

Mänsklig forskning sker dock på frivillig basis i Sverige sedan Helsingforsdeklarationen klubbades igenom och en försöksperson ska närsomhelst kunna avbryta en påbörjad studie. Den enda egentliga likheten med äldre tider är anledningen till studierna; vetenskapen i människans tjänst. På healthyvolunteers.se, där läkemedelsföretaget Astra Zeneca tills nyligen hade sin rekryteringssida, står det att läsa hur företaget ”utvecklar och tillhandahåller mediciner för att förbättra hälsa och livskvalitet världen över.”
  Det påpekas också att försökspersonerna närsomhelst och utan motivering kan avsluta påbörjad studie. Quintiles, som är en mer renodlad CRO, Clinical Research Organisation, är även de noggranna med den uppgiften på sin hemsida. Att det sedan utgår ersättning för de medverkande ger dagens försöksverksamhet ett klart mer humant ansikte än för drygt sextio år sedan.

Åtminstone om man ser till människan. Något som inte skyltas med på hemsidorna är stegen innan medicinen testas på människor. I både skriftlig och muntlig information inför vissa studier anges grad av biverkningar hos tidigare testade djur. I syfte att dämpa eventuell oro hos försökspersonerna beskrivs i en studie hur apor och hundar fått hundrafalt starkare dos och klarat sig. Dock med smärtsam klåda och kraftiga kramper som följd.
  Djurförsöken är förvisso reglerade och måste passera en etisk nämnd innan de godkänns. Men eventuellt lidande vägs ändå mot den vetenskapliga nyttan. Dessa apor och hundar lär inte ha tillfrågats om sin medverkan, inte heller lär de ha kunnat avbryta studien om de så önskat. Men vetenskapen gör alltjämt landvinningar, till gagn för människorna.