På jakt efter jobb

Drygt ett års jobbsökande vid sidan av studierna hade inte gett något resultat. Trots mängder av skickade CV:n och tio års arbetslivserfarenhet.
  Gaudeamus frilansare Johan Rönnblom, som sa upp sig från sitt fasta jobb när han började plugga och trodde att han skulle ”klara sig på studiemedlet”, bestämde sig för att göra det oundvikliga. Det man ska göra. Skriva in sig på arbetsförmedlingen.

dag 1
På grund av datorfel så kan de inte ta fram mina uppgifter. Samma uppgifter som jag fyllde i för exakt tio dagar sedan på deras hemsida.
  – Hmm, konstigt. Är du säker på att du fyllt i dina uppgifter på hemsidan? frågar kvinnan på arbetsförmedlingen mig.
  – Ja, helt säker.   
  Jag är på arbetsförmedlingen. Det är första gången för mig. Första gången jag wallraffar också. Men jag känner mig inte så under cover; jag är faktiskt i desperat behov av ett jobb.
  Lokalen jag befinner mig i känns som en blandning av ett gammalt postkontor och en skoldatorsal. Ena halvan av det stora rummet är fylld med två dussin datorer. Vid datorerna sitter folk och knappar tyst men suckar ljudligt. Och på andra sidan av rummet står det folk och väntar. Nummerlappar i händerna.
  Nummerlapparna får man inte ta själv. Man måste fråga någon av handläggarna – de kallas så, arbetsförmedlingens personal – så frågar de tillbaka vad du har för ärende. Jag fick för två timmar sedan min kölapp och uppmaningen: ”Du hinner köpa en tidning eller något. Och kanske äta lite. Det är väldigt lång väntetid…”
  Så är det tydligen alltid på måndagar. Måndagarna är värst, får jag höra. Men nu är jag alltså tillbaka.
  – Hmm… Jaha, du har bara skrivit in dig på ”Mitt CV”, du måste fylla i samma uppgifter i det andra systemet också, säger kvinnan efter en stund.
  Det finns tydligen två parallella system på arbetsformedlingen.se. Ett som arbetsgivare kan se och
söka i, och ett internt som bara är för arbetsförmedlingen. Varför dessa två inte är kopplade till varandra undrar jag, men undviker att fråga. Hur som helst måste jag hem och fylla i det jag missat.
  Fyra timmar senare har jag fyllt i exakt samma uppgifter i det andra systemet.

Dag 11
Tillbaka igen. Den här gången får jag en lapp till en annan kö. En mindre kö, som går till den handläggare som ska titta på mina betyg och göra en personlig handlingsplan åt mig.
  – Jag har läst Expressen på internet, hör jag en äldre dam säga till en handläggare, när den senare frågar om hon har någon datorvana. Hon sitter några meter bort från mig vid en av datorerna och försöker fylla i ”Mitt CV”. Det går inte så bra.
  – Ja, alla måste fylla i sina uppgifter på hemsidan, säger handläggaren.
  Kvinnan blir irriterad, men suckar och gör ett nytt försök.
  Det finns bara sex stolar i hela lokalen. Folk står överallt. Jag har stått och läst några kapitel i en kursbok innan det äntligen blir min tur.    
  Min handläggare är en man i 40-årsåldern. Han kommer tydligen från samma förort som jag växte upp i, så vi pratar på i tio minuter om det. Inte konstigt att det tar sådan tid att köa, tänker jag.
  Efter att ha kollat mina betyg och kontaktuppgifter konstaterar han enkelt:
  – Jag tror det egentligen är onödigt att du skriver in dig; du lär hitta jobb snabbare på egen hand. Men vi kanske kan ge dig lite CV-respons och lite allmänna tips och pepp.
  75 procent av alla jobb i Sverige förmedlas via kontakter, får jag veta. Och av resterande 25 procent, som förmedlas via annonser, är en stor del interna sådana.
  Jag kan inte mer än hålla med honom. Efter att ha suttit och läst på arbetsförmedlingens hemsida så har jag förstått att man liksom inte bara ”får ett jobb” genom att skriva in sig. Man måste fortfarande göra allt sökande själv.
  Men jag får tips på bra annonssidor att hålla koll på.
  – Om du bara ska kolla på en annan sida, förutom vår egen Platsbanken, så är det Jobbsafari.se som är näst störst efter vår. Vi får inte rekommendera den egentligen, men jag bara konstaterar…
  – Och vad ska jag tänka på när jag skriver mitt CV då?  
  – Viktigast är början. Var pang på. Fånga läsaren och förklara varför du söker jobbet. Och var väldigt tydlig och personlig – fast utan att börja prata på om dina barn och katter.
  – Hur långt ska man skriva då?  
  – Så kort det bara går. De flesta arbetsgivare läser bara de första två, tre meningarna. Så det gäller att sticka ut lite.  
  Och sedan det eviga: anpassa brevet efter jobbet och annonsen. Men det är inte alltid så lätt. Jag tror de flesta gjort som jag och skickat samma ”Jag skulle passa perfekt hos just Er”-brev till 20 olika arbetsgivare samtidigt…
  Handläggaren matar in massa olika saker i massa olika programfönster på sin dator. Mycket klippa och klistra och skriva kommentarer. Inga system eller program verkar vara sammankopplade på arbetsförmedlingen. Och han muttrar lite då och då för sig själv när han matar in min information.
  Slutligen skriver han ”goda förutsättningar att hitta ett extrajobb inom de närmsta veckorna” i ett av fönstren.
  Sist får jag en handlingsplan utskriven. Den är på sex månader. Ett obligatoriskt ”basinfomöte” nästa vecka och ett CV-granskningsmöte veckan därpå. Samt två stycken uppföljningsmöten.

Dag 13
Min syster har mejlat över sitt CV till mig. Hon fick jobb med hjälp av det och blev även kallad till flertalet intervjuer. Jag kollar vad hon skrivit, som jag kanske missat. Fast det visar sig vara ett ganska dåligt skrivet CV.
  Är det kanske för att hon är 19 år och utan direkta jobberfarenheter som det går så bra för henne? undrar jag lite bittert.  (Jag: 27, tio års erfarenhet och ”ser ut som en kriminell pundare” på min CV-bild, enligt samma syster.) Arbetsgivare kanske drar sig för att anställa någon som man måste betala mer än minimilön till…

Dag 20
Alla som skriver in sig på arbetsförmedlingen måste gå på ett så kallat basinformationsmöte. Till 99 procent berör mötet a-kassan och vilka skyldigheter och rättigheter man har om man har sådan.
  – Ni andra kan väl bara sitta och lyssna för skojs skull, säger vår föreläsare. Det här mötet är rätt meningslöst för er, men vi måste ha det… Och ni måste gå på det. Men då kör vi då!
  Mannen som håller i mötet antyder gång på gång att hela mötet är totalt meningslöst för samtliga närvarande, men ett måste. Han rabblar igenom samma saker som står i alla broschyrer jag fått och på hemsidan och på affischerna på väggarna. Och går också igenom hur man gör för att skriva in sin information i ”Mitt CV” – vilket alla närvarande självklart redan gjort, annars skulle vi inte sitta här. Men som sagt:
  – Ja, alla har ju redan fyllt i det här, men jag måste ju informera om det ändå…
  Efter två timmar är det över. Jag är van vid meningslösa föreläsningar – jag är ju ändå student. Men det måste kännas ganska förnedrande för de flesta andra som satt med.

Dag 27
Någon kommer in, vandrar runt. Lika förvirrad som jag. ”Köar ni?” frågar en man. Det är mycket folk på arbetsförmedlingen och ingen har tid att ge kölappar till de som kommer in.
  Jag ska ha CV-granskning. Med mig har jag en annons från Pressbyråns hemsida och en kopia på det brev som jag skickade som svar. Efter en kvart får klungan lapplösa arbetslösa sina turnummer. Och efter en timme blir jag uppropad och ledd genom en korridor till ett litet kontorsrum. En kvinna tar emot mina papper.
  – Men va’ duktig du är på att skriva! utbrister hon när hon skummat papprena några sekunder.
  Ja, jag är skrivkunnig, tänker jag. Hon frågar om jag fått något svar på min ansökan.
  – Nej, inte än, men jag hoppas. Jag har precis den erfarenhet som de söker…
  – Okej, men va’ kul. Lycka till! Och hör av dig till dem igen om du inte får svar snart.
  Jag har knappt hunnit sätta mig förrän mötet tydligen är slut. Max tio minuter har gått.
  Ingen djupanalys av mitt CV alltså, som jag ville ha. (Om man vill ha hjälp på riktigt så bör man boka en coach, tror jag. Gärna någon från ett externt företag och inte någon av arbetsförmedlingens handläggare.)

Dag 59
Två månader har gått. Jag har inte sökt så många jobb som jag skulle velat. Jag har haft mycket i skolan och kanske druckit några öl för mycket i veckorna. Och arbetsförmedlingen har bara tagit en massa tid, utan att jag kommit närmre ett extrajobb. När jag kommer hem sätter jag mig framför datorn. Skit i att söka jobb, tänker jag. Och loggar in på studera.nu i stället. Jag får nog läsa om dinosaurier i sommar i stället. Eller ta någon annan meningslös sommarkurs som ger studiemedel.

Dag 60
På morgonen ringer mobilen.
  – Kan du komma på intervju i morgon?
  – Ja, självklart, svarar jag.
  – Klockan nio?
  – Klockan nio.
  När jag lägger på så inser jag att jag inte ens vet vart jag ska på intervju någonstans. Jag har skickat så många CV:n till så många olika butiker att jag börjat blanda ihop dem. Säkert råkat skicka till samma två gånger också.
  En Pressbyrå i en liten förort, säger Eniro (långt från både skola och lägenhet, men ändå).
  Veckan efter jobbar jag mitt första pass. Fuck dinosaurierna! Jag har ett jobb!

Johan Rönnblom jobbar just nu på Pressbyrån och betalar fortfarande av skulderna han skaffade sig under året som ”bara student”.

Arbetslösa studenter

Officiellt blev jag inte arbetslös förrän jag skrev in mig på arbetsförmedlingen – som heltidsstudent räknas man annars inte till den kategorin. ”Arbetslös” innebär två saker: du ska vara aktiv. Och du ska vara beredd. Det betyder att du ska kunna ta ett jobb inom två veckor, samt att du hela tiden måste söka efter jobb.

Att du som student söker jobb hela tiden och mer än gärna skulle ta ett jobb inom två minuter, det vet ingen (förutom de nära och kära du klagar inför).
  Så här i valtider så kan man ju passa på att skriva in sig på arbetsförmedlingen så att man syns i statistiken. En liten markering till politikerna att du inte är en ekonomiskt välmående student... Fast det kommer de kanske ändå aldrig att få reda på, att du är student det vill säga, för det registreras inte. ”Vi registrerar inte vad de [som skriver in sig] gör för tillfället”, svarar Michael Westman, informatör på arbetsförmedlingen i Stockholms län, på Gaudeamus fråga.
  Nästan sju av tio studenter vid Stockholms universitet har någon form av extrajobb. Det visar en undersökning beställd av Stockholms universitets studentkår i februari 2010. Av de drygt 1 400 deltagarna ansåg hälften att extrajobbet inte påverkade studieresultatet, men sex av tio skulle jobba mindre om studiemedlet höjdes.

Det pågår en omfattande debatt om hur man ska räkna arbetslösa. Det har det alltid gjort. Det finns mängder med sätt att räkna på. Vissa hävdar att det är si procent, andra så procent av befolkningen som ska kallas för arbetslösa. Statistiska centralbyrån, SCB, räknar sedan 2007 enligt den internationella definitionen: till arbetskraften hör de ”arbetsföra” mellan 15 och 74 år (se ordlista). Tidigare var åldersspannet snävare, och då blev procentsatsen också något lägre.
  I mars 2010 var 429 000 personer registrerade vid arbetsförmedlingen, antingen som arbetslösa eller i program med aktivitetsstöd. Dessa motsvarar enligt arbetsförmedlingen 9,3 procent av arbetskraften. Samma månad gick SCB ut med att det fanns 448 000 arbetslösa, vilket enligt dem motsvarar 9,1 procent. Och då ska man tänka på att ”arbetskraften” är lika med summan av de som arbetar och de som aktivt söker ett arbete.
 
År 2007 gjorde SCB en omfattande enkätundersökning om högskolestudenters levnadsvillkor. Man kom bland annat fram till att det inte är ovanligt att färdiga studenter fortsätter ta enstaka kurser för att få någon form av försörjning när de inte hittar jobb efter studierna. Samt att elva procent av alla studenter studerade i stället för att vara arbetslösa. SCB genomför just nu samma undersökning igen, men den blir inte klar förrän senare i år.

340 041 personer i landet har sökt till högskolor och universitet till höstterminen 2010. Det är rekord. Rekord slogs även i antal sökande till sommarkurser. Verket för högskoleservice, VHS, tog emot 31 969 anmälningar under den månad som anmälan till sommarkurserna var öppen, en ökning med hela 36 procent jämfört med 2009.
  Just nu är det lågkonjunktur. I dag lär det vara betydligt fler än elva procent som studerar i stället för att vara arbetslösa.

Efter denna djupdykning i fakta kring begreppet arbetslöshet känner jag mig plötsligt lite förlägen. Jag som sa upp mig från fast jobb, började på en utbildning jag verkligen vill gå, och nu har fått ett extrajobb (även om det tog nästan ett och ett halvt år, och mycket klagan). Hur många av studenterna omkring mig lyckas aldrig få ens ett extrajobb? Och hur många är egentligen arbetslösa, som trots att de nu är studenter också tvingas jobba extra?