Vårt baltiska grannland har tagit emot hårda ekonomiska smällar det senaste året. Studenter berättar om hur de, i högre grad än tidigare, tvingas leva på sina föräldrar eller helt enkelt sluta plugga. Stipendiesystemet har dock ändrats och ska numera ta hänsyn till social situation. ”Ett spel för gallerierna”, menar studentföreträdare.
Det finns en myt om trappan som leder upp till universitet i Riga. En stentrappa med några få steg som leder från den livligt trafikerade gatan utanför, upp mot ingångens trädörrar. Det sägs att om man går i mitten av trappan kommer man inte lyckas ta sin examen.
Det lär ha varit de fattigaste studenterna som lanserade myten i universitetets barndom, under första halvan av förra seklet, berättar Elina Rozentale som studerar teologi på universitetet. Mittendelen av trappan beträddes endast av de välbeställda studenterna. De mindre bemedlade fick smita in från sidotrappstegen.
Det är en ljummen och solig dag i slutet av september. Sommaren har envist dröjt sig kvar men just den här dagen kan man ana en viss skärpa i luften. Doften av höst smyger sig på. Elina och studiekamraten Aija Upite, båda strax över tjugo år gamla, promenerar bort mot ett kafé med uteservering. Det ligger ungefär fem minuter från universitetet, över spåren där spårvagnarna går och förbi torget där frihetsstatyn lyfter sina tre stjärnor mot skyn.
Elina Rozentale (t v) och Aija Upite är beroende av sina föräldrar för att kunna fortsätta
studera. I bakgrunden syns studenter på väg uppför universitetstrappan – längs dess
sidor. Går man i mitten lyckas man inte ta sin examen, sägs det. Foto: Jonas Redmo
Det är höst och året är 2009. Utan tvekan ett fruktansvärt tungt år ekonomiskt för många i Lettland, som till följd av den globala finanskrisen har drabbats hårdare än de flesta. Rejäla lönesänkningar och massavskedanden har blivit en bister verklighet för många av landets invånare till följd av omfattande nedskärningar inom den offentliga sektorn.
Detta märks givetvis även för studenter. Jobb som inte finns. Aija Upite landade i februari åter i Riga efter ett Erasmus-år i Tyskland.
– Innan jag åkte hade jag jobb, berättar hon. Det var lätt att få, det söktes folk hela tiden. Men sen jag kom hem har det knappt funnits någonting.
De är båda beroende av stöd från föräldrarna som läget är nu. Aija tycker det skulle kännas bättre att tjäna sitt uppehälle själv. Hon förstår att hennes föräldrar gärna hjälper till, men det finns ändå en insikt om att de inte heller har alltför mycket pengar att röra sig med.
Elina Rozentale har en snarlik situation, hjälper sin far då och då på deras lantställe och får på så sätt lite extrapengar. Hon glädjer sig dock över att ha blivit beviljad ett stipendium på 70 lats i månaden, motsvarande cirka 1000 svenska kronor. Hon fick det som tredje bästa student, men detta urvalssystem har nyligen ändrats. Från att handla om bäst betyg till att framförallt grundas på social situation, enligt vissa kriterier uppställda av regeringen.
En förändring i krisens spår? I staden Jelgava några mil söder om Riga ligger LLU, Lettlands lantbruksuniversitet. Arturs Bukonts som är ordförande för studentkåren menar att förändringen av kriterierna för stipendier absolut är kopplat till finanskrisen. Genom att vara ett spel för gallerierna.
– De vill bara visa resten av samhället att man gör någonting. Att man agerar.
Arturs tror inte att ändringen direkt har hjälpt någon fattig med studierna. Även innan kunde de studenter som nu omfattas av kriterierna söka stipendier utifrån betyg, menar han. Problemet är då snarare att det inte finns tillräckligt med statligt garanterade banklån för studenter, vilka ger 120 lats i månaden för de som lyckas få det. I takt med att fler studenter förlorar sina eventuella extrajobb och deras föräldrar får svårare att försörja dem söker fler lån. Detta ökar i sin tur trycket på bankerna och många beviljas följaktligen inte lånet. Många tvingas därför avsluta sina studier i förtid och finner således sig själva mitt ute på en mycket osäker arbetsmarknad.
– De kan ju försöka skaffa ett jobb. Har de tur så går det, men det är inte särskilt vanligt nu, säger Arturs.
Han berättar att det har börjat cirkulera ett skämtsamt ordspråk: ”siste lett att lämna landet får inte glömma att släcka på flygplatsen”.
Krisen och dess verkningar i Lettland känns för en utomstående som ett naturligt samtalsämne. Men på kaféet i centrala Riga påpekar Aija och Elina att det i längden blir ganska tröttsamt.
– Hur mycket kan man egentligen prata om krisen? Vi löser ju inga problem genom att bara gnälla. Om man kunde ändra på något vore det kanske en poäng att prata om det. Men som det är nu… det finns liksom ingen poäng.
Tillbaks till universitet. Studenterna som myllrar in och ut ur det stora stenhusets träportar använder sig faktiskt nästan uteslutande av sidotrapporna. Bortsett från en klunga som står mitt i trappan och konverserar på engelska.
– De måste vara utbytesstudenter, säger Aija Upite och ler lite grann. Ingen har berättat legenden om trappan för dem än.
Jonas Redmo
Kommentarer
Skriv kommentar