Tyska studenter kräver bättre villkor

Stora studentprotester äger rum i Tyskland och Österrike. I bakgrunden finns Bolognaprocessen. Men hur började det och vad vill studenterna egentligen?

Ett par varma dagar i juni gick de tyska studenterna ut på gatorna. Över hela Tyskland drog demonstrationståg fram i städerna, och studenter ockuperade föreläsningssalar, rektorskanslier och aulor på ett stort antal universitet och högskolor. Efter fyra dagar av Bildungsstreik var protesterna över, och ett lamslaget högskoleväsen kunde återuppta sina vardagliga aktiviteter. Under dessa dagar hade mer än 200 000 studenter deltagit i protesterna, och medierna var inte sena att ge dem stor spridning både i och utanför Tyskland. Protesterna blev en europeisk angelägenhet.

Efteråt gick debattens vågor höga i de tyska medierna. Var det en legitim protest? Var kom all ilska ifrån? Stod verkligen en majoritet av Tysklands drygt två miljoner studenter bakom protesterna, eller rörde det sig om en mindre grupp studenter och partier på vänsterkanten? Och om nu något verkligen var fel, vems var ansvaret? De studenter som arrangerade och stödde protesterna satt förstås inne med ett svar.
  – Alla nedskärningar inom utbildningssektorn de senaste åren har lett till undermåliga förhållanden i hela utbildningssystemet, menar Tomas Warnau, företrädare för Tysklands förenade studentkårer, Fzs.
  – Utbildning är en viktig samhällsfunktion, och måste finansieras därefter.

Studenternas missnöje med den tyska utbildningspolitiken har till stor del sin bakgrund i de förändringar som genomförts under de senaste tio åren med hänvisning till Bolognaprocessen. I allmänhet betraktas Bolognaprocessen med misstro, eftersom den förknippas med många av de försämringar som genomförts (inklusive införandet av studieavgifter). Samtidigt är det tyska studiemedlet väldigt snålt tilltaget, vilket gör att många studenter är helt beroende av sina föräldrar för sin överlevnad. 4 000-5 000 kronor i månaden är en vanlig inkomst, och många frågar sig hur de ska ha råd att betala avgifter när de inte ens har råd med universitetslitteraturen.

– Varken staten eller högskolorna har förstått att en sådan här reform kräver stora investeringar, även studenterna behöver vägledning och stöd under en sådan här omställning. Den nya studiestrukturen tvingar på studenterna en alldeles för stor arbetsbelastning, säger Anja Gadow på Fzs.
  Hon är kritisk till hur både samhället och högskolorna hanterat processen.
  – Högskolelärarna klagar också över för hög arbetsbelastning och svårtolkade regelverk. Hela situationen på högskolorna har blivit totalt ohållbar.

Ett annat av de stora problemen är de nya bachelor- och masterexamina, eftersom informationen om vad dessa innebär är mycket bristfällig, både till studenter, högskolepersonal och framtida arbetsgivare. Framförallt gäller det bachelorexamen, eftersom många arbetsgivare tvivlar på att den faktiskt tillför någon extra kompetens. Resultatet blir att många med kandidatexamen får underkvalificerade och underbetalda jobb. Trots detta har reformen inneburit en ökad arbetsbelastning på nästan alla utbildningar, vilket gjort att många studenter är tvungna att studera mer än 40 timmar per vecka för att hinna med sina studier. Att hinna med ett jobb vid sidan av är svårt.

Vad hände då efter att protesterna klingat av och debatten dött ut? Först verkade det som att inte mycket hade förändrats. Protesterna hade visserligen varit omfattande, men knappast de första i sitt slag. Både 1997 och 2003 skedde liknande aktioner i flera tyska städer, och kanske antog många att protesterna nu liksom då skulle gå till historien som en visserligen imponerande men föga inflytelserik missnöjesyttring. Kvar blev ett pyrande missnöje, framförallt hos dem som organiserat protesterna. Kom vi inte längre än så här?

Det skulle snart visa sig att detta pyrande missnöje lätt kunde tändas till liv igen. Det dröjde faktiskt inte ens särskilt länge. Men den här gången kom impulsen utifrån. Det började faktiskt på en av Europas minsta högskolor i oktober. Studenterna på en konsthögskola i Österrike ockuperade skolans aula i protest mot nedskärningar. De österrikiska medierna hakade snabbt på – och likt en snöboll spred sig protesterna i det lilla alplandet fort till flera av de största högskolorna. Plötsligt befann sig de österrikiska högskolorna i samma situation som de tyska gjort under sommaren. För många tyskar som känt sig frustrerade över att juniprotesterna gett för lite konkret resultat fungerade händelserna i Österrike som en tändande gnista. Och det dröjde inte länge förrän de tyska protesterna återupptogs. Från mitten av november har hörsalar på tiotals tyska universitet ockuperats och studenter demonstrerat på gatorna igen.

Det finns ett utbrett missnöje med Bolognaprocessen och många av de reformer som förknippas med den. Detta blev särskilt tydligt under hösten, då både universitetslärarnas fackförbund, många rektorer, andra fackförbund och politiska ledare och partier uttalade sitt stöd för protesterna. Den högre utbildningen har blivit en omdiskuterad fråga under de senaste åren, och politiker och högskolor har länge turats om att skjuta skulden för undermålig kvalitet och alltför låg utbildningsgrad bland befolkningen på varandra. Studentprotesterna har med andra ord spätt på en debatt som redan funnits i åratal, men kanske har den tydligare satt fokus på kopplingen mellan Bolognaprocessen och de missförhållanden som blivit uppenbara inom högskolan.
  – I och med skapandet av ett ”europeiskt utbildningsområde” var vi många som hoppades på bättre förutsättningar för att studera utomlands, högre kvalitet på undervisningen och bättre studerandevillkor, men inget av detta har gått i uppfyllelse, säger Anja Gadow.

Studenterna har än så länge inte satt något slutdatum för protesterna. Många säger att de kommer att fortsätta tills något har förändrats, andra hoppas att den uppmärksamhet som väckts i frågan inte kommer att upphöra när protesterna klingat av. Klart är i alla fall att allt fler politiker och rektorer faktiskt medger att det finns stora problem som måste rättas till, till exempel vad gäller studiestödssystemet. Det återstår att se om dessa ord kommer att omsättas i handling också. Men Thomas Warnau varnar politikerna:
  – Även om utbildningsministern nu lovar ett höjt studiestöd, kommer det inte att verka trovärdigt om hennes ord inte följs av konkreta politiska förslag snarast. Det räcker inte att lugna oss med vaga löften. Vi kommer att fortsätta protestera tills både stat och högskolor insett att det är handling, inte ord, som krävs för att förbättra dagens situation.