Unga och samarbete nyckeln till en demokratisk framtid

Det var två leende Nobelpristagare som klev ur varsin svart limousin och hälsades välkomna i decemberkylan utanför riksdagen i Stockholm den 12 december. 
  Tawakkol Karman från Jemen och Leymah Gbowee från Liberia, två av årets tre fredspristagare, belönades av den norska Nobelpriskommittén för sin ”ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete.”
  Leymah Gbowee är medborgarrättskämpe, fredsaktivist och ledare för organisationen Women Peace and Security Network Africa i Liberia. Mest känd är hon kanske för att ha initierat de fredliga demonstrationerna på fiskmarknaden i Monrovia, som bidrog till att få ett slut på det utdragna inbördeskriget.
  I dag arbetar Gbowee med en mängd projekt runtom i Liberia som på olika sätt engagerar unga. Som rutinerad gräsrotsaktivist vet hon att det går att göra mycket även med små medel. I riksdagens förstakammarsal berättar hon att en politiker dagen innan ska ha sagt till henne att han inte riktigt vet vad han kan hjälpa till med. 
  – Ge mig bara litegrann så kan jag göra jättemycket, vi är vana vid att arbeta med nästan ingenting, säger Gbowee och åhörarna skrattar.
  Det är en glad och lite skämtsam Gbowee som berättar om sina framgångsrika projekt. Men hon är också noga med att betona att det är en lång väg kvar.
  – Det är fortfarande mycket kvar att göra, framför allt när det kommer till traumaterapi och försoning. Många av de som deltog i kriget har inte rehabiliterats.
  När hon åker tillbaka till Liberia ska hon fortsätta att resa runt i landet och prata med de unga. Hon kallar det för en ”dialog för hopp” och menar att det är viktigt att ungdomarna ges utrymme att prata om sina liv, sina drömmar och sina problem.
– Vi måste bygga upp en kultur av hopp  igen och det tar tid, men genom många små projekt kan vi nå dit. Det viktiga är att vi tänker långsiktigt, att återuppbyggnaden inte blir ett event utan en process.
– Men efter en resa genom krig och fred har vi lärt oss att man kan bygga en nation, en kvinna i taget. Så länge du har ett tydligt mål så går det.

Viktigt med samarbete
Den positiva, hoppfulla inställningen går igen när Tawakkol Karman intar talarstolen. Hon slår lite på mikrofonen för att kolla om den är påslagen och inleder först på knackig engelska, men övergår snart till arabiska.
  Karman är journalist, fredsaktivist och medlem i det islamistiska oppositionspartiet Al-Islah. För sex år sedan startade hon nätverket Kvinnliga journalister utan kedjor. Under den arabiska våren blev hon känd för resten av världen som kvinnan som ledde en av de regimkritiska demonstrationerna som hölls på flera platser i den jemenitiska huvudstaden Sanaa. Tawakkol Karman är den första arabiska kvinnan som tilldelas fredspriset och med sina 32 år dessutom världens hittills yngsta.
  Karman gestikulerar energiskt när hon betonar att de jemenitiska kvinnorna som deltar i revolutionen inte bara kämpar för sin egen frihet – de strävar efter en jämlik värld, en värld utan hat.
  Hon upprepar flera gånger vikten av ett globalt samarbete och säger också flera gånger att jemeniterna vet vad deras roll är, att fortsätta kämpa för att avsätta diktatorn, nu handlar det om att hitta sätt att arbeta tillsammans mot gemensamma mål.
  – Låt oss bygga en framtid tillsammans, inte Egyptens framtid, inte Libyens framtid, mänsklighetens framtid.
  När de båda pristagarna har avslutat sina anföranden öppnas seminariet upp för frågor från publiken. En av frågorna handlar om religionens roll och religion som ett problem i kampen för frihet och demokrati. Tawakkol Karman är snabb med att säga emot.
  – Religion är inte ett hinder. Alla religioner eftersträvar respekt för kvinnor. Problemet är när religionen manipuleras av terrorister, när religion används för att trycka ner. Lösningen är inte att attackera religionen, lösningen är att inte låta någon använda religionen i politiska syften.
  För Karman handlar den pågående revolutionen om tre saker: att tvinga bort diktatorn, att avskaffa hemska traditioner som marginaliserar kvinnor och – att tvinga bort de religiösa ledare som är i maskopi med diktatorn.
  En timme har gått och det är dags att avsluta, även om i alla fall Tawakkol Karman verkar kunna och vilja prata hur länge som helst. Under fototillfället efter seminariet får hon skriva autografer till flera av åhörarna, hela tiden med ett brett leende på läpparna.