Stol nummer sex

Fredagen den 30 september börjar inte bra. Tomas Riad är på dåligt humör. Han har precis varit på ett fånigt möte, som pågått betydligt längre än nödvändigt. Väl tillbaka på kontoret i Södra huset ringer telefonen. Det är Peter Englund, Svenska Akademiens ständige sekreterare, som erbjuder Tomas Riad en plats bland Akademiens aderton ledamöter, stol nummer sex, som blivit ledig efter att författaren Birgitta Trotzig avlidit.
  – Jag var helt oförberedd. Jag blev förvånad, glad och tackade ja på en gång.
  Den ena långväggen på kontoret täcks med rader av böcker. Tomas Riad, som är professor i nordiska språk vid Stockholms universitet, sitter tillbakalutad i sin röda kontorsstol och funderar över varför Akademien valde just honom. Förutom att dela ut Nobelpriset i litteratur delar Akademien, som jobbar för att främja svenska språket, också ut andra priser och stipendier. Kanske behövs en språkvetare till som kan hjälpa till att bereda sådant, tänker han.

Idéer som vill ut
Tomas Riad forskar om bland annat språkets melodi, prosodi, och språkets ljudstruktur, fonologi. Han har bland annat skrivit en artikel för Språktidningen med rubriken Börk börk börk. Ehula hule de chokolad muus som utgår från den svenska kocken i Mupparna. Kocken pratar en låtsassvenska som är skapad utifrån hur svenskan låter i engelska öron: sjungande och med många u:n.
  Platsen som ledamot i Svenska Akademien innebär en ny möjlighet för Tomas Riad att nå ut med sina idéer. Folk är redan mer intresserade. Idéerna som vill ut handlar bland annat om att barn borde lära sig mer om svenskans språkstruktur i skolan. Han tycker att grammatik ofta uppfattas som tråkigt och att det gäller att visa hur systematiskt uppbyggt språket är. Genom att lära oss strukturen blir vi bättre på att använda språket, lära oss andra språk och förstå vad som gör oss till människor.
  – Språket är det som tydligast skiljer oss från djuren. Barn kan nog tycka om grammatik om de ser att det är systematiskt, som att lägga pussel eller räkna mattetal. Jag hade kunnat syssla med vad som helst som har med system att göra. Nu gillar jag språk och är bra på det.

Fiol och fonologi
Det har inte alltid bara varit språket som fångat Tomas Riads intresse. Under skoltiden i Uppsala sjunger han i kör i domkyrkan och spelar fiol på den kommunala musikskolan. I nian får läraren Inge Thorsson honom att utveckla sitt fiolspel och bli bättre på att uttrycka känslor genom musiken. Tonerna tar honom via Royal College of Music i London och vidare till ett liv som frilansande violinist i Stockholm. Bland uppdragsgivarna finns olika kyrkor och en orkester i Uppsala.
  – En av mina bästa vänner fortsatte att arbeta som cellist. Så bra var inte jag. Det sitter nog i huvudet också, musiker väljer inte sitt yrke, de spelar för att de måste hålla på med musik. Att uppträda var inte heller min grej. Jag är ingen exhibitionist och det ska väl en musiker helst vara.
  I stället blir det svenska och engelska på Uppsala universitet. Från början har han inga forskarambitioner men intresset för modern grammatik växer. Den nu 25-åriga doktoranden reser till USA för att tillbringa ett år vid Brandeis University. Det är här Tomas Riad fastnar för fonologin som, till skillnad från i Sverige, är ett eget universitetsämne i USA.
  – Fonologi var mer konkret än meningsbyggnad och satslära. Det var lättare att förstå hypoteser som rörde den fysiska ljudstrukturen, säger han eftertänksamt.
  Det knackar på dörren och en kollega kommer in för att låna Svenska Akademins ordlista.
  – Den måste du ju snart kunna utantill, skojar han och försvinner ut med den tjocka blå boken i handen.
  Resan till Massachusetts blir avgörande för vilken riktning Tomas Riads liv tar. Han intresserar sig för dialekter och tonaccenter, exempelvis skillnaden mellan tomten som kommer genom skorstenen och tomten som huset står på.
Tänker du mycket på hur folk pratar?
  – Jag lägger märke till saker som sticker ut. Avvikelser och dialekter som låter annorlunda. Det är roligt med olika dialekter och hur de kan låta.
  Tillbaka i Sverige skriver han sin avhandling i språkhistoria om hur de germanska språken har utvecklats under cirka 1 500 år. Det som lockar är att språken, i princip oberoende av varandra, har genomgått ungefär samma förändringar. Från början låg betoningen i de germanska språken på tunga stavelser, alltså stavelser som har en lång vokal eller en lång konsonant efter vokalen.
  – Av någon anledning, kanske träffade germanerna ungrare eller finnar, började de i stället placera betoningen på den första stavelsen oavsett om den var lätt eller tung. Då skapades en längtan i språket efter att den första stavelsen alltid skulle vara tung eftersom den nu var betonad. Det är som att ljudsystemet rätar ut sig och söker efter harmoni. Det är en långsam anpassning över generationer, säger han och drar händerna genom det yviga håret.

Svenska på livstid
Nyligen har Tomas Riad skrivit klart en bok om fonologi. Han forskar också om vilka versmått, de rytmiska mönster som finns i dikter, ett språk använder.
  – Det är ett konstnärligt sätt att använda språket där ljudstrukturen får bestämma mer. I vanliga fall komponerar vi den meningsbyggnad som behövs för att få fram det vi vill säga. I verser får meningsbyggnaden anpassa sig mer efter ljudstrukturen i stället för tvärtom.
  Den första förvåningen över att ha blivit invald i Akademien har lagt sig. Det blir mer verkligt i och med att han skriver sitt tal till inträdet som äger rum på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december. Att uppdraget är på livstid har Tomas Riad inte reflekterat särskilt mycket över.
   – Jag känner inte att ”åh vad länge det håller på” utan tycker att uppdraget börjar ganska sent, jag är över 50 år. Det är positivt att det pågår länge.