Dagen före deadline

I en värld fylld av kriser och tveksamma framtids-
utsikter återfinns den arbiträra verklighet vi kallar skola. Inte undra på att så många längtansfullt ser tillbaka på den här tiden. Alla dessa deadlines! All denna struktur! Denna lagom mängd organiserad frihet! Vi lever i extremerna: pendlar mellan koffeinkick och övertrötthet, mellan panik och totallugn, mellan forever young och kill me now. En existens som mäts i boksidor, koppar kaffe och timmar kvar (av föreläsning, till deadline, av sömn, till frihet). En existens som är sömnlösa nätter, uppgivet författande, adrenalinkicken när vi skjuter på saker lite till och frihetskänslan efter färdigskriven tenta (vi hinner varje vecka med ett helt spektrum av flyktiga känslor).
”We became the stories, we became the places. We were the lights, the desserts, the far away worlds” sjunger bandet M83. Vi lever i en värld som handlar om våra egna berättelser någonstans i transit mellan ungdom och vuxenvärld, skapad av och för oss. En värld med alldeles egna definitioner av regler, frihet och dygnsrytm.
Någon ropar ”SOLEN, JAG SER SOLEN” och uppsatsskrivning förkläds till ”fältstudier”, som snart ser mer ut som förmiddagsrasten i lågstadiet än en vetenskaplig expedition. Det är en frihet vi har, alla konstiga blickar blir förstående axelryckningar. Förr eller senare måste vi kanske lista ut vilka vi är och vart vi är på väg, men än så länge lever vi för stunden; och vi har flera timmar kvar till inlämning.

Johanna Tallefors fingrar löper snabbt över tangenterna och knattret från den gamla skrivmaskinen fyller rummet.

Johanna Tallefors (t.v)  och Linn Lundholm (t.h.) vilar från böckerna en stund.

Ett träd får låna sin stam som ryggstöd åt Filip Eriksson och Julia Eriksson.

Skrivhjälp från olika tidsåldrar. Andreas Wåhlberg skriver på dator medan Filip Eriksson använder skrivmaskin.